Prins Napoleon har rest till Prangins och säges under sin sednaste vistelse i Paris hafva uttalat sig mycket skarpt mot sin kusins regeringssystem. Med den honom egna öfverdriften har han t. o. m. låtit förstå, det han anser sin afresa som ett slags exil, från hvilken han icke ämnade återkomma. Han är emellertid alltför hetlefrad af naturen, för att man rätt mycket bör fästa sig vid sådana yttranden. I hvarje fall har han tadlat allt, som kejsaren både gör och icke gör, och detta synes visa, huru föga utsigt prinsen har att få till rodret en minister efter sitt sinne. I eu korrespondens härom skrifves: Jag tror likväl, att t. o. m. Rouher icke sasthäller vid ett evigt status quo. — —— Ja, han synes icke ens obenägen att låta Napoleon III göra försöket att ombyta ministrar, ja, att t. o. m. sjelt afträda, väl vetande, att man utan ett bestämdt upphörande af ,,den personliga regeringen alltid måste återkomma till honom. Kejsaren sjelf fortsar att hemlighälla sina assigter. En af honom mycket omtyckt man, hvilken som officiell kandidat blifvit