rala anda, som under valen gifvit sig tillkänna, och oppositionens förunderliga tillvext bland sjelfva valmännen, som måste antagas utöfva något inflytande på den exekutiva makten och lemna den en stöt framåt till resormer. Den allmänna känsla, som genom de sednaste oroligheterna i Paris snarare blifvit förökad än dämpad, är den, att något måste göras, samt att det oförändrade fasthållandet vid det nuvarande regeringssystemet skulle medföra stora faror. Denna omedelbara och instinktiva känsla, som gör sig gällande med samma styrka bland kejsardömets vänner som bland dess motståndare, har äfven verkat, att tuilerierna blefvo öfversvämmade af skriftliga och mundtliga råd af hvarje slag. Man påminnes härvid om den mängd rådgifvare, som år 1818 vid början af sebruarirevolutionen omsvärmade thronen. Kejsaren har talmodigt åhört dem alla och läst alla brefven ända från Persignys till Mackaus. Och huru många af desså, kejsardömets riddare gingo icke hem i den lyckliga tron, att de icke blott blifvit hörda, utan att kejsaren äfven skulle följa råden till stor lycka för landet, för att icke tala om de fördelar, som rådgifvarne sjelfva kunna draga deraf! Brefvet till Mackau, som rentaf tillbakavisar, eller åtminstone uppskjuter hvarje förändring, har afkylt mångtaldiga illusioner; men det är likväl omöjligt annat, än att kejsaren måste hafva känt sig träffad af den enhällighet, som råder bland hans äldsta vänner och mest trofasta stöd, samt att det icke skulle blifvit klart för honom, att något måste göras, samt att regeringen måste slå in på en ny väg. Den stora svårigheten för kejsaren är att skilja sig från Rouher, icke blott för det han är van vid denne nyttige tjenare och icke tycker om att se nya ansigten, utan emedan han endast långsamt fattar förtroende för någon, och emedan han på thronen behållit en del af den misstänksamhet, som är den naturliga följden af en lefnad, tillbringad i landsflykt och under en lång strid för att genom djerfva företag tillrycka sig makten. Detta har emellertid förmått kejsaren att taga sina ministrar från en trängre krets at personliga bekanta och pröfvade vänner, hvilka han efter förgodtfinnande afskedar och åter insätter, allt efter omständigheterna. Dessa män, få till antalet och beredda till tjenster af åtskilliga slag, hafva alltifrån kejsardömets början oupphörligt aflöst hvarandra i alla möjliga embeten, och det är isynnerhet till gagn för dem, som conseil prive blifvit upprättadt såsom ett slags pensionsanstalt åt kejserliga ministrar, der de kunna vänta intilldess turen på nytt kommer till dem, och der de åtnjuta samma lön (100,000 fr.) som i den aktiva statstjenst de förut bestridt. Detta egendomliga system, som var nytt, men som passar väl till det personliga regeringssystemet, enär det tillförsäkrar herrskaren fullkomlig handlingsfrihet i afseende på ministrarne, har hittills gjort förträffliga tjenster. Det är af detta skäl hårdt för kejsaren att öfvergå derifrån. Att tillsätta nya ministrar, och specielt en ny statsminister, skall alltid vara en svårighet för kejsardömet, t. o. m. om det vore klokt nog att blifva konstitutionelt. Men t. o. m. om kejsaren vore beredd att skilja sig från Rouher, samt att välja någon annan, som kunde synas honom användbar, skulle svårigheterna knappt blifva mindre. Så länge Rouher blir vid rodret, skall ingen tro, att det är allvar med de liberala reformerna, enär publiken är benägen att anse Rouhers afskedande som den bästa reformen. Å andra sidan kan Emil Ollivier icke inträda i ministeren utan att fordra och göra mera, än kejsaren för närvarande är benägen att medgifva. Man måste t. o. m. antaga, det han skulle blifva nödsakad att upplösa lagstiftande församlingen, och utsigten till nya val är nog att förskräcka icke blott regeringen, utan äfven landet. Lyckligare hade utan tvifvel varit om kejsaren ist. f. att pruta med de reformer, som utlofvades i brefvet af den 19 Januari 1867, med bestämdhet slagit in på den väg, som af Ollivier var betecknad, och med detta program gått valen till mötes. Då skulle detta blifvit ansedt som en stor eftergifvenhet; nu deremot har Ollivier af valmännen i Paris blifvit betecknad som alltför medgörlig, och att nu välja honom till minister skulle snarare se ut som ett förtvifladt bjelpmedel, än som ett modigt och betydelsefullt steg framåt på reformens väg. Korrespondenten slutar med att uttala förhoppningen, att det snart måtte lyckas kejsaren finna en utväg från dessa svårigheter, hvilka eljest kunna åstadkomma förvecklingar, som , utesluta hvarje fredlig lösning. Prins Napoleon har rest till Prangins och säges under sin sednaste vistelse i: Paris hafva uttalat sig mycket skarpt mot! sin kusins regeringssystem. Med den honom egna öfverdriften har han t. o. m. 12.25 PLA —