Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1869, sida 2

modigaste skola tillochmed ha för afsigt att uppvärma sina badrum, Man behöf. ver sannerligen ej heller att gå i vattnet ty Jupiter pluvius regerar för närvarande och aftvättar en ordentligt med den ena regnskuren efter den andra, medan han någon gång emellanåt för ombytes skull uppträder som tonans. Under sådana förhållanden ,,vegeterar man naturligtvis, och det är derför också endast vid alldeles enstaka ällen, som en eller annan ändelse förmår att fängsla intresset, om n blott för kort tid. En sådan händelse, som under ett par dagar gaf anledning till mycket tal, var krigsministern Raaslöffs kungörelse för militären i lägret vid Hald. Stödjande sig vid en omkring 200 år gammal förordning — af den 9 Mars 1683 — som säger, att vingen Officier, langt mindre en Gemen (!) maa skrive Noget om Krigssager, om Kongens Armåe eller Fiestninger . ...under hans Charges eller JEres Fortabelse, ja endog Livsstraf efter Krigsretteus Befindende og Kjendelse, har krigsministern förbjudit enhvar deltagare i lägret att meddela något, hvad det vara må, åt icke vederbörande om härens angelägenheter, medan han samtidigt tillsändt tidningarne, mot hvilka detta förbud serskildt måste santagas vara riktadt, en inbjudning att skicka referenter till lägret, i det han lofvar, att dessa skola erhålla alla de upplysningar, som de önska. Anledningen till denna åtgärd, som icke var vidtagen vid lägersamlingen sistl. år, bör, enligt hvad Feedrelandet upplyser, närmast tillskrifvas meddelanden, hvilka nämnde tidning förra året erhöll af deltagare i lägersamlingen och hvari militäriska åtgärder flera gånger klandrades. Ifall orsaken varit den, att man befarade, det utländska makter genom dylika meddelanden skulle erhålla upplysning om förhållandena, så skulle man naturligtvis ej hafva inbjudit referenterna, likasom man väl i så fall förl. år ej! heller hade visat den sällsynta liberaliteten att tillåta ett par preussiska officerare att besöka lägret och noga undersöka förhållandena. Det måste således vara af privata hänsyn, som denna nu längesedan antiqverade förordning blifvit inskärpt, och flera af tidningarne isynnerhet ,,Fzedrelandet, ha derför också störtat sig öfver krigsministern, medan andra, deribland ,,Dagbladet, tagit honom mer eller mindre obetingadt i försvar. Krigsministern synes emellertid taga båda delarne lika lugnt, ty han är en man full af sjelstillit, som icke bekymrar sig om tidningarne, knappast nog om riksdagen, utan gör hvad han sjelf vill. Som bekant, har han åtskilliga år uppehållit sig i Amerika och hos yankees förvärfvat sig hvad nästan alla våra förra krigsministrar i en sorglig grad saknat, energi och bestämdhet, med andra ord lärt att vara en man. Då han från befattningen som dansk gesandt i Washington tillträdde ministerplatsen i en vid sitt bildande just icke synnerligen välansedd minister, var stämningen inom riksdagen honom naturligtvis ingalunda vidare bevågen, men snart förstod han att vinna denna, och då han med stor bestämdhet och kraft genomförde den nya härlagen, skedde det under bistånd af det nationalliberala partiet. Då var allt idel herrlighet och glädje; det nalional-Iiberala partiet var öfvertygadt om, att det i början misstagit sig på mannen, som var så långt ifrån att vara konservativ, att han snarast måste inrulleras såsom en af dem sjeltva. Men anslutningen började snart åter att förlora sig. Det visade sig nemligen, att krigsministern var ,,bestämd på ett högst obehagligt sätt, äfven mot dem, som räknat honom till sitt parti. Man kunde allrig förmå honom att uppgifva någon af nans planer; de penningsummor han forIrade voro alltid just på pricken den lägsta bevillning, ,,hvarmed han kunde lugna sig, så att han icke gerna inlät sig på utt nedsätta dem, och han umgicks på ett isst ogeneradt sätt, som icke riktigt föll iksdagen i smaken, med lagbestämmelser och förordningar. Nu tillkommer på köpet örutnämnda utmaning till tidningarne, och man börjar alltmer och mer få ögonen öppna för, att krigsm:m Raaslöff ändå ej så alldeles är den ,,folkelige man, som man tänkt sig. Den folkelige ministern, säger ,,F:eltrelandet, börjar efter hand — afkläda sig. Men, tillägger bladet, om han slutigen drifver det derhän att visa sig spliter naken, kommer det ej att bli någon ntagande anblick. Krigsministern är emelertid lika glad och synes ej taga någon tis om dessa angrepp. Han har i dessa lagar blifvit upptagen som medlem af det ungliga danska skyttesällskapet, ett mycet gammalt, mycket förnämt och mycet konservativt sällskap, som har till bekyddare H. M. konungen, hvilken äfven leltager i sällskapets stora årliga fogelkjutningar, och då en medlem vid miniterns upptagande i sällskapet utbringade n skål för honom, tog den sistnämnde ig deraf anledning till några yttranden, wilka äro rätt betecknande för den ståndunkt, han intager gentemot tidningarnes ngrepp. Populariteten — yttrade minitern — liknar en medvind, som fyller eglen, och ingen kan sätta större värde derå än jag, ty den utgör ett hjertligt och uppnuntrande tillmöteskommande från medorgares sida. Men uppstår motvind, så näste man kryssa tilldess vinden åter blir od. Och huru högt jag än ställer popuwiteten, är jag dock redo att uppoffra en för fäderneslandets ära, ifall så skulle ehöfvas. — Om man än möjligen kan nna ministerns beteende i föreliggande ul berättigadt, så är det dock verkligen n alltför stor höjd, hvartill han uppskrufar sig i dessa ord; ty lika litet som han an förlora sin popularitet derför, att han ågon gång emellanåt blir en smula hårdt edfaren i en korrespondens från lägret, ka litet är ett förbud mot sådanas afindande af officerare eller andra militäYr en så heroisk handling, att man för ess skull måste åberopa fiderneslandets a. AAA. ö