Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1869, sida 1

Jag hoppas att jag inte varit anspråksfull? frågade han slutligen och fattade hennes hand, — men om jag har varit det, så besinna att det finns lägen, då man knappt kan göras ansvarig för hvarje skrifvet ord. — Lugna dig, Fortis, så mycket du än skrifvit, så har du dock aldrig gjort dig saker till en ovänlighet. — Då har jag kanske låtit hänföra mig till yttranden, hvilka — förefallit dig förmätna eller kanske — otillbörliga? — Iro inte det, Fortis, besvarade Gabriele den med en viss förlägenhet framställda frågan, och ur hennes vackra ansigte strålade en så oändlig godhet, att Fortis kände sig verkligen förtrollad, — nej, tro inte det, upprepade hon innerligare, — tro tvertom att de ord af trogen tillgifvenhet, som blott kunde komma från ett öfverströmmande hjerta, äfven funno sin väg till våra hjertan och beredde oss en oändligt stor glädje. — Vill detta säga att du verkligen gläder dig åt min hemkomst? . — Fortis, hur kan du göra en sådan fråga? ljöd det förebrående från Gabrieles läppar. — Dyraste Gabriele, jag betviflar det inte; jag vet ju sjelf hvad det vill säga, att efter en lång skiljsmessa återse personer, som man älskar och ärar öfver allt annat. Men, Gabriele, du, min kära, hjertegoda Gabriele, om du erkänner att du med glädje ser min hemkomst, erinrar du dig då äfven ett kort samtal, som egde rum mellan oss nästan i skiljsmessans ögonblick? Minns du de ord du då yttrade till mig? (Forts)