Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1869, sida 1

Sålunda talade de båda männen, och minnet af denna stund följde dem genom hela lifvet. De trodde sig vara ensamma och obemärkta, och friare flöto orden från deras läppar. Men då de stodo i begrepp att skiljas, aflägsnade sig en hög, stolt gubbgestalt från deras dörr. Det var kanske den första gången i sin lefnad, som den gamle vördnadsvärde majoren hemligt lyssnat, men i detta sall ansåg han sig kunna göra det med lugnt samvete. Och han ångrade det ej, ty då ban sakta aflägsnade sig, nödgades han föra näsduken till sina ögon, och då han kort derefter vandrade fram och tillbaka i sitt arbetsrum, sade han halfhögt för sig sjelf: Min gamle kyrkoherde skulle här ha funnit tillfälle att predika öfver det sköna språket, om glädjen i himlen öfver en ångerfull syndare. Redan samma dag erhöll Magnus från majoren den välvilliga, men bestämda uppmaningen att ej hålla sig så mycket tillbaka samt åtminstone deltaga uti den vanliga familjekretsen. För att skildra de tre barndomsvännernas återseende, erfordrades ett helt häfte, om man skulle återgifva hvarje ord och blick. : Det första glädjeruset nedtystade visserigen all eftertanke och försvagade iakttagelseförmågan. I annat fall skulle de säkert sjelfva hafva märkt, att allt ej var som fordom. Köld kunde man ej kalla det, som hade smugit sig emellan deras ungdomliga, oförderfvade hjertan, och likväl vexlade här färgen hastigt, medan der en omisskännelig skygghet förrådde sig i