Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1869, sida 2

skingras — en fråga, som den närmaste framtiden ensam kan besvara. Hvad vi dock veta, är att ojemförligt större hinder möta ärelystnaden och de kalla dynastiska beräkningarne nu än förr, fall de vilja leda folken till slagtarbänken. Nationerna äro icke längre hjordar, som viljelöst låta drifva sig derhän. Tidens demokratiska riktning har onekligen redan väckt till lif en känsla af broderlighet emellan dem, som omöjliggör ett återupprepande af de gamla kabinettskrigen, mot hvilka för öfrigt parlamenternas beskattningsrätt och kontroll öfver statsmedelns användande satt en bom. För att göra krig måste kungarne nu hatva sina folk till bundsförvandter, genom att vädja till en hos dem rotfästad stor och berättigad idå — så måste Preussens konung göra år 1866, då han upptog Tysklands enhet på sitt program — eller ock, i sämsta fall, till deras svaghet, deras passioner. Konungarne känna ock, att de nu vedervåga mer än förr på slagfältet. Segern stärker ej i längden ett förhatadt regeringssystem, men nederlaget störtar det ovilkorligt. Så föll efter Solferino den sista lemningen i Österrike af Metternichs politiska byggnad. Så uppvexte i samma land den moderna rättsstaten med sjelfstyrelse och samvetsfrihet, likasom på en gång, ur nederlaget vid Sadowa. Så skulle ock ett olyckligt krig, anstiftadt för att betrygga den napoleonska dynastien, säkerligen sluta med franska kejsardömets undergång, medan sjelfva Rhengränsens förvärfvande knappt skulle hafva större verkan än den att med ett eller två år uppskjuta den personliga regeringens fall. Men det vigtigaste hindret för en herrskare i Frankrike att hänsynslöst öppna krigets portar ligger dock i den märkvärdiga, enligt alla iakttagare djupgående fredliga sinnesstämning, som bemäktigat sig franska folkets alla klasser. Den har redan under flera år varit bemärkt i Frankrikes litteratur. Bland de mest läste författarne på romanens område äro Erckman-Chatrian, som upprullat gripande taflor af krigets elände. Teatern har räckt romanen handen, för att beröfva den falska krigsäran dess gloria och förlöjliga ychauvinisterna, sabelskramlarne. Under Seribes dagar voro ,,unga öfverstar som oftast skådespelets hjeltar; nu är det jafrikaner, som fungera i biroller för att såsom milites glosiosi gifva en komisk bismak åt den dramatiska anrättningen. Framför oss ligger i denna stund en hel liten samling af brochyrer, som den af framstående män bildade fredsligan i Frankrike sprider bland allmänheten med titlar sådane som , Krig mot krigettl4 Kriget och farsoterna o. s. v. Alla tecken antyda och alla betraktare på stället öfverensstämma deruti, att denna riktning inom litteraturen är blott en återspegling af allmänna tänkesättet. Bonden och arbetaren veta nu, att det är deras blod, som utgör hufvudsumman i en på krig spekulerande kejsares beräkningar; köpmannen och fabrikanten frukta ruin af kriget; den inflytelserika klassen af lärde, läkare, jurister, litteratörer, egendomsegare på landet o. s. v. hata kriget, emedan de inse, att det skulle hämma ej blott den materiella utvecklingen, utan än mer det politiska lifvet; den studerande ungdomen, som dricker entusiasm ur filosofiens och vetenskapens bägare, svärmar för freden såsom vilkoret för folkens förbrödring. Sjelfva statistiken, som på siffran beräknar krigets omkostnader, har verkat i fredens intresse. ,,De som känna Frankrike och de olika lagren i dess samfund, skrifver en engelsk korrespondent från Paris, , måste påstå, att någon djupare förändring i folkets åskådningssätt aldrig timat under någon period af dess historia. Nämnde korrespondent, som serskildt sysselsätter sig med skildringar af lifvet i de högre samhällslagren, påpekar bland annat det talande faktum, att en ,fils de samille numera sällan inträder i armen, utan istället söker på politikens fält tillfredsställelse för sin ärelystnad. Derför deltog ock landets ungdom af de bildade klasserna denna gång så ifrigt i valen till lagstiftande församlingen. Måhända går korrespondenten något för långt, då han af allt hvad han ser och hör drager den slutsats, att hela landet skulle resa sig som en man mot enhvar, som ville insnärja det i ett krig, och att ingen magt, oberäknadt ett anfall utifrån, är stark nog att drifva Frankrike till ett sådant. , War, as a ,way out, is now forbidden Napoleon III, and he knows it. Men i alla händelser är det glädjande, att sinnesstämningen i Frankrike gör detta intryck på en skarpsinnig iakttagare. Detta i förening med den omständighet, att Tyskland, som väl skulle vara det egentliga föremålet för krigsfunderingarne, är väl rustadt och har nationen sjelf till armöreserv, utgör, synes det oss, goda anledningar till det hopp, att Napoleon III skall akta sig för att bringa Europas fred till offer åt sin dynasti. Staden och Länet. Studenterna från Köpenhamns och T.unds universiteter hvilka aalftacit uf;