både en vansklig sak och sörenadt med myck bryderi. Ett bättre medel skulle vara, om ms kunde förena sig om ett allmänt nordiskt arbetar möte, hvilket, om det stode sjelfständigt och to; sig tillräcklig tid att behandla de stora arbetar frågorna, skulle å5tadkofrima mygket gagn. Und ett, sådant möte kunde man likasom på en pun! bamla alla de erfarenheter, man hade gjort, fö att komma fram till ändamålet. Man finge derige nom tillfälle att komma tillsammans och utbyt meningar, hvarigenom mycket skulle vinnas. Tyskland bade man inrättat det på så sätt oc har derigenom kunnat få normalstatuter för d olika föreningarne öfver hela landet. På ett så dant internationelt möte kunde man närmare öf verenskomma om sättet, hvarpå saken för framti den borde ordnas. Talaren hade på genomresar till Kristiania haft ett samtal med ordföranden fö Göteborgs arbetareförening, och denne hade lofva att, med all kraft verka för att sällant möte mått komma till stånd, och för såvidt Göteborg förme delst sin belägenhet, skulle blifva valdt till sam lingsställe, skulle de deputerade vara hjertligt väl komna-. Då Kristiania arbetarsamfund hade ta git initiativet genom att inbjuda till detta möte borde det ej afbryta saken, utan utställa en uppmaning till hållande af ett skandinaviskt arbetaremöte. Studentmötena hade kömmit till stånd på samma Sätt. År 1843 samlades några svenska och danska studenter samt 1 norsk i Upsala. Från detta möte utgick tanken om studentmötet, och denna tanke har sedermera vuxit och blifvit stor. Med skolläraremötet för ögonen tann han från penningefrågans sida intet oöfvervinnerligt hinder för planens realiserande. Emot en röst antogs, att ordföranden skulle sätta sig i förbindelse med arbetareföreningen i Göteborg. Kandidat Andersen trodde, att han vid denna punkt borde fästa uppmärksamheten på en brist vid de norska sjukkassorna, nemligen den, att en medlem af en sjukkassa på ett ställe genom att flytta bort förlorar sina gjorda insatser. Han kände till, att man i Tyskland inrättat sig så, att en medlem, som bortslyttade, kunde få sin delaktighetsrättighet i sjukkassan öfverflyttad till det nya ställets sjukkassa. En sådan anordning skulle vara högst nyttig, och Fredrikshalds sjukkassa hade redan vidtagit förberedande åtgärder för att der införa en sådan anordning: Han hemställde till Kristiania arbetareförening att sysselsätta sig med denna sak. Dirigenten fann emellertid, att saken var bäst tjenad med, att hr Andersen fortfarande behöll den i sin hand. Härigenom skulle den bäst befrämjas. Skolläraren Rom från Jutland beklagade, att Rimestad icke var tillstädes; men då såväl den norska som svenska stämman här hade låtit höra sig, tyckte han att ej den danska borde förblifva stum. Med serdeles värme tackade han Kristiania arbetaresamfund för dess vänliga inbjudning och tillmötesgående, och han härledde uppmärksamheten på nyttan af ett skandinaviskt arbetarblad, som kunde upplyfta tanker och styrka sinnet. Sista frågan, som förelåg till behandling, var om huruvida det är något skäl för arbetaresamtundet att söka något bistånd hos regeringen eller lagstiftningen eller för kommunen att komma detsamma till hjelp. Ätven denna frågas besvarande ötverlemnades till lektor Rundbäck, som anmärkte, att frågan om förhållandet emellan arbetaresamfundet och staten icke är ny. Redan 1848 väckte frågan en liflig strid, hvilken till stor skada för saken slutades med ett statsupplösande svar, som medförde kommunism ock socialism. En för statssamhället lyckligt verkande arbetareförening bör endast och allenast byggas på hjelfhjelpen. Det är statens ändamål att vaka öfver, att allas intressen blifva iakttagna, och således kan man ej af densamma begära medgifvanden, genom hvilka andra skulle utsättas för att lida. Det är således en dårskap att tala om, det staten borde komma arbetareföreningarne till bjelp i form af skattefrihet. Arbetareföreningen är emot alla privilegier, och den förening, som icke kan bestå utan skattefrihet, eger icke i sig nog lifskraft och förtjenar ej helier att existera. Det enda man kan begära af staten är att den undanrödjer alla hinder, för det fria arbetets utöfvande. I Sverge har man allaredan full arbetsfrihet, hvilket man till en del saknar i Norge. Full frihet att genom arbete skapa sig en bättre tillvaro är arbetareföreningens kraftigaste stöd. Privilegier deremot hindra utvecklingen och böra icke existera. Arbetareföreningens förhållande till kommunen är deremot helt annorlunda. Begges ändamål är att lindra bördorna och afvända armodet. Föreningen arbetar derför närmast i kommunens tjenst, och denna bör derföre underlätta dess sträfranden. Begges verksamhet ingriper i hvarannan, och denna omständighet uppmanar till ömsesidigt understöd. — Något af det första, som en förening bör söka att förskaffa sig, är en rymlig och beqväm lokal. Talaren trodde att det skulle ligga i vederbörande kommuners välförstådda intresse att medverka för anskaffande af dylika åt arbetareföreningarne. Dirigenten hade icke på så sätt som hr Rundbäck tänkt sig det ömsesidiga förhållandet emellan kommunen och föreningen; men han hade det oaktadt, i förening med flera dertill utsedda män, utfärdat en inbjudning till aktieteckning, och han hoppades att på detta sätt åstadkomma de behöfliga medlen. Slutiigen redogjorde han ytterligare för hvad som hade fört honom på tanken att inbjuda till närvarande möte. Ordföranden, höjesteretsassessor Otto Lörenskjold tackade derigenten för den uppmärksamhet, som visats honom och förmanskapets öfriga med-S. lemmar. Saken hade en särdeles stor betydelse8 för kommunalstyrelsen, hvilken just hade vigtiga k skäl för att sysselsätta sig med frågor rörande ar-lå betarnes ställning. Han tackade derföre specielt su lektor Rundbäck, hvilken med så öfvervägande in-e sigt och grundlighet hade bidragit att framställa å sakens storhet och betydelse i deras rätta ljus. — Ett yttrande af derigenten, att tillståndet under de s sednare åren hade förvärrat sig, gaf talaren anledning förklara att hans (talarens) erfarenhet var alldeles motsatt. Han hade ända från sin tidigaste ålder — och han var nu sannolikt den äldste i hela församlingen — haft anledning att på många ställen i landet fästa sin uppmärksamhet vid arbetarens lefnadsförhållanden, och hans erfarenhet var den, att det ekonomiska tillståndet på dessa ställen är långt bättre nu än förr. Ser man saken i stort, så skall man också finna, att landet gått starkt framåt. Han ville icke förneka, att man måhända nu kände flera behof än förr, men detta härledde sig från en förfinad lefnadsnjutning. Vår tid låg nära den för alla samhällsklasser lyckliga perioden i tidsrymden från 1851 till 1856, hvilken med sin stora arbetsförtjenst medförde större fordringar på lifvet. Nu, då man nödgas gå miste om de lefnadsnjutningar man då kunde förskaffa sig, kändes trycket häraf, och kla gan uppstod. Han trodde derjemte, att de nya saAl sakernas tillstånd, som inträdt med maskinen, it sin mån bidragit att omgestalta de gamla förhålvi landena, hvilka nog skulle reglera sig, men här-li till erfordrades tid. Stigande upplysning är den he mägtigaste häfstången att skapa en bättre framtid. vV! Slutligen gjorde han de närvarande, uppmärksamma j ti på vissa speciella föremål, hvilka voro egnade att St ådraga sig föreningens verksamhet, såsom: under-aå stöd till gamla utlefvade personer, föreningar emot d tillfällig arbetslöshet och byggnadsföreningar. Kon-te sumtionsföreningar ville han deremot bestämdt afråda, på samma skäl som af en föregående talare 2 S: ON fo mr — —— AS tea 2 2 2 — 2.