Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1869, sida 3

si Missionshuset i Onsdags. Salen upptog: Jat arbetareföreningens medlemmar och di inbjudna arbetarevännerna, bland hvilka så 1gos lektor Rundbäck från Sverge, skollä raren Rom från Danmark, polismästarn Blom från Drammen och Steen från Kongs berg, borgmästare Platou från Bergen assessor Lövenskjold från Kristiania, med lemmarne af Akershus amtsförmanskal m. fl. Galleriet upptogs af åhörare a båda könen. Eilert Sundt inledde förhandlingarne med er redogörelse för afsigten med detta möte. Har hade under en längre tid varit betänkt på att få sett möte till stånd, men han hade allt hittills blif vit förhindrad. Nu var emellertid storthingets be slut angående hans verksamhet fallet, och detta beslut tvingade honom att tänka på att öfvergå : en annan lefnadsställning, men innan han lemnade sin hittills innehafda kära befattning, önskade han framförallt att se arbetareföreningens syftemål rotfästadt. Han kunde ej finna något bättre medel att gifva saken fasthet, än att konferera med män, som hade större erfarenhet och en klarare uppfattning af denna stora samhällsfråga. Arbetareföreningarne äro en europeisk planta, som har svårighet vid att slå rötter så långt emot Norden som hos oss; den hade lättast blifvit öfverförd till Danmark, men tanken hade uppenbarligen icke klarnat hos oss (i Norge). Att förbättra arbetarnes vilkor är den stora tanke, som öfverallt rör sig i verlden. Bland de stora märkliga bevisen på sakens allvar är, att fattigdomen tilltager med hvarje år. Ett annat tecken är den tilltagande utvandringen; begge dessa tecken visa oss tillståndet hos den stora allmänheten. Han hoppades att i arbetareföreningarne hafva funnit ett botemedel emot denna ström; men han hade starkt. betviflat tankens hållbarhet, och det var detta tvifvel, som hos honom hade väckt önskan att samtala med män från andra länder om på hvilket sätt saken rättast borde gripas an. Den närmäste anledningen till, att mötet redan nu hade kommit till stånd, var en anmodan, ban för en kort tid sedan hade erhållit från en man på landet, som önskade talarens bistånd vid upprättandet af en arbetareförening. Denna anmodan hade skaffat honom mycket att tänka på. En förening måste naturligtvis hafva något att förena sig om; men hvad skulle han här råda till? Han tänkte först på upprättandet af en sjukkassa, dernäst på en konsumtionsförening, så på en produktionsförening o. s. v.; men dessa saker egnade sig mest för städerna, der arbetaren, förutom många andra bekymmer, äfven har maskinen att kämpa emot. Dessa föranstaltanden vore följaktligen af liten eller ingen nytta; han måste tänka på ett annat medel emot arbetslösheten på ifrågavarande ställe. Han fick då den tanken att bilda en emigrationsförening, hvars medlemmar ömsesidigt skulle hjelpa hvarandra öfver till en annan verldsdel, der det kunde finnas arbete för dem. Han fann det nemligen bättre att rädda de arbetslösa på detta sätt, än att de skulle stanna hemma och förgås af modlöshet. För det han qvarblef vid denna tanke och gifver ett sådant råd borde församlingen ej tro att han hade brist på tosterlandskärlek. Efter dessa inledande anmärkningar, hvilka egentligen voro uttalade under det man väntade på redaktör Rimestad, som emellertid uteblef, framställde hr Sundt till Skussfonste följande fråga: Hvad lärer erfarenheten om de arbetareföreningars öde, hvilka öro så inrättade som Kristiania arbetaresamfund? Såsom en vägledande vink under diskussionen I upplyste dirigenten församlingen om, att ifrågavarande arbetaresamfund icke var bygdt på någon I strängt ekonomisk grund; det var mera grundadt! på att främja den allmänna upplysningen och derigenom styrka och upphjelpa arbetarnes sjelfkänsla och aktning för sin egen ställning. Hofk lemnade man ej de mera materiella frågorna ur sigte. Man hade således börjat upprätta en sjukkassa, konsumtionsförening etc.; men samfundets, hufvuduppgift var dock att väcka fosterlandskän; slan och medborgareandan, i det man har beflitat sig om att visa, att det för de olika samhällsklasserna går an att roa sig på ett för sinnet mera upplyftande sätt. Det är trefnaden och förnöjelsen man har arbetat för att framkalla. De sestliga sammankomster man haft hafva visserligen till största delen varit besökta af arbetare och deras familjer, men man hade dock kunnat glädja sig af att se rätt många menniskor af bättre lefnadsställning trifvas bland oss, der allståndsoch rangskillnad hade varit bannlyst. Men det finnes tyvärr icke så få både qvinnor och män, som misstyda föreningens ändamål, i det de i våra! sträfvanden för att styrka arbetarnes lifslust och Lopp genom att gifva honom anledning att på ett oskyldigt sätt glädja och förnöja sig, häri se en lättsinnighet, som de finna vara opassande och stridande emot religionens stadgar. Men likaså säkert, som att den sanna religionen ör all godnuts grundval, likaså visst ör det, att religionen ir acnna förenings hörnsten. Nämnde skefhet i uppfattningen är emellertid orsaken till att flera icke hafva slutit sig till oss. Talaren anmodade härefter lektor Rundbäåck att yttra sig om den framställda frågan, Lektor Rundbäck beklagade att Rimstad icke innu hade kommit och att således han först nödsades uppträda, så mycket mera som han icke hade haft tid att tillräckligt sätta gig in i den fö-lreliggande frågan. Han framhöll först den stora skillnad, som finnes emellan arbetareföreningar i stora och små städer och på landet. Hvad, som Jassar p det ena stället, kan ingalunda sägas vassa på det andra. Det mål Kristiania arbetareörening hade föresatt sig skulle således ej passa ör mindre städer. På ett större ställe kan man lltia hafva flera att välja på vid hållandet af föedrag. hvarigenom dessa ej blifva enformiga, liasom man också kan förutsätta, att icke just amme medlemmar äro tillstädes hvarje gång. II nindre städer deremot, hyarest mången gång blott n enda måste öfvertaga hela arbetet och hvarest nedlemmarne dessutom så godt som alltid kunna åräknas vara desamme, skola föredragen blifva nsidiga och tröttande och framkalla liknöjdhet os åhörarne. Han fann att man på mindre stälen först bör hafva till uppgift att lätta de mateielle bördorna, och så skulle det öfriga komma f sig sjelf. I stora städer bör man deremot frame å på samma sätt som i Kristiania. Han kände ig förvissad om, att Kristiania arbetareförening ar så lifskraftig som någon annan förening i UEuropa, om man måhända undantager Köpenhamns och Berlins föreningar, och häraf väntade han sig en stor framtid för föreningen. på uppmaning af dirigenten upplyste borgmär stare Platou, att Bergens arbetareförening vid siJan af det syfte, som Kristiania arbetareförening hade föresatt sig, tillika har försökt att verka välgörande vid medlems sjukdom eller frånfälle. Den nar sålunda en sjukkassa, hvaraf medlemmarne vid sjukdomsfall erhålla understöd, och vid dödsall skall hvarje medlem tillskjuta 4 skilling, hvarif ett belopp af intill 20 spd utbetalas till den äslidnes efterlefvande, medan öfverskottet ingår i len gemensamma kassan. Den har också en konsumtionsförening, som förser medlemmarne med varor till de lägsta priser. Slutligan har den städse land sig haft män, som bidrågit till dess andiga lyftning, derutinuan liknande Kristiania-föreingen. Tektor Rundbäck fann. att då Kristiania arbe