Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1869, sida 3

att hafva andats dykade ned för att först på cirka en sjömils afstånd ånyo visa sig. I lugnt väder kunde han tydligt ses på två å tre sjömils afstånd höjande sig öfver vattenytan. En gång såg jag ett litet hvitt moln af vattenångor öfver hans hufvud, hvilket andra påstodo sig flera gånger ha sett. Dessa färder öfvertygade mig snart om omöjligheten att sålunda komma hvalen nära, och då jag ännu icke kunnat få en tydlig bild af hufvudets form, hvilket var nödigt, emedan mångas beskrifning mera passade in på en Delphinus eller Phoczena, så beslöt jag att tredje dagen (d. 2 Juni) i ro invänta honom vid Pargas-sundet, som han flera gånger om dagen plägade passera på sina turer upp till Lindö. Der lyckades det äfven att särskilda gånger tydligen få se honom, men alltid utom skotthåll, och ehuru jag icke fick se hvarken bröstfenorna eller stjerten, hvilken sednare dock af en annan person blifvit sedd och uppgifven vara ,.bred och tvåklufven, blef jag likväl fullkoraligt öfvertygad om att jag hade för mig en Delphinapterus Leucas. Då han visar sig, skjuter han först upp det trubbiga alldeles hvita hufvudet i en sned riktning, hvarunder han höres blåsa (andas ut), och efter att hafva andats, neddoppar han nosen ögonblickligen, hvarefter den långa bågformiga hvita ryggen höjes och en tid synes, derunder den främre delen allt mera nedsjunker, till dess endast en mindre, men spetsig del af den böjda bakkroppen ännu synes, hvarpå djuret försvinner under ytan, under allt detta rörande sig med stor hastighet framåt. Då den uppkommer till vattenytan flera gånger tätt efter hvarandra, ser det ut som om den tumlade om i vattnet. Den egendomliga rörelsen, den skinande mjölkeller snöhvita färgen, som gör att det svårligen upptäckes på afstånd på en af storm upprörd och hvitskummande fjärd, det tvöra trubbiga hufvudet, bristen af ryggfena och storleken (minst 13 å 15 fot), allt detta sätter utom allt tvifvel att djuret är en Delphinapterus Leucas. Pall, norrmännens hvitfisk och ryssarnes beluga. Denna hva! är allmän i Ishafvet, men förekommer högst sällan vid norska Finnmarken. Förut har han endast en gång (1815) blifvit anträffad lika sydligt å skotska kusten vid Firth of Forth (56? N.B.), då förföljande laxar (enligt Liljeborg, Scand. Cetac. i Ups. Univ. Årsskrift). N Här ifrågavarande exemplar har passerat Öresund eller Belten äfven under 560 N.B., för att, sannolikt förföljande ett strömmingsstim, hamna i Tenala-fjärdarna under 60? N.B., der det nu redan tre veckor uppehållit sig och synes trifvas särleles väl. Tenala den 3 Juni 1869. Edvard Hisinger.