Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1869, sida 2

Iste delta smärta. Plötsligt erhöll hennes vackra, redliga ansigte en högre färg. — Det skall inte ske, sade hon sakta likasom för sig sjelf, — och om det hände, så skulle jag lägga mina händer på hans hufvud, jag skulle tacka honom af mitt innersta hjerta för hans orubbliga förtroende, och jag skulle nedkalla himmelens rikaste välsignelse öfver honom. Men hvarför denna fråga, tillade hon plötsligt och vände sig till Gabriele, — han skulle äfven fatta din hand och i dina ögon läsa detsamma, som jag nu yttrade. — Visst skulle han det, svarade Gabrielo med en djup suck. Hon genombäfvades af en rysning, och likasom för att undfly sina tankar, vände hon om nästa blad af brefvet och läste med fast röst: ,Tärningen är kastad, och jag kan beräkna tiden, då jag åter befinner mig ibland er. Som det var att förutse, stötte jag på starkt motstånd från mina systrar; båda två, likasom deras män, bekämpade med all makt mitt beslut att återvända till Europa. De fogade sig emellertid slutligen efter mina föreställningar samt förlorade ej derigenom hoppet om ett återseende. Dessutom insågo de väl att jag ej kände mig hemmastadd här, och den hjertliga ömhet de hysa för mig låter dem önska och hoppas, attjag skall återfå mitt glada lynne i det gamla hemmet. Djupast berörde mig den frågan: Hvad som egentligen bortdref mig, den välmående amerikanske godsegaren, från min faders efterlemnade arf, hvad som dret mig tillbaka till ett land, hvilket jag ej gande, tårar, fria från hvarje