Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1869, sida 2

stod i samma gestalt för dom båda? Hvem kan veta det? De hade hunnit till on gräns, bortom hvilken det systerliga utbytet af de hemligaste känslor nådde sitt slut. Slutligen stego de upp och begåfvo sig tankfulla. ned till Rosas föräldrar, hvilka redan väntade dem. Gabriele erinrade sig emellertid, att ett obrutet bref väntade henne i hemmet, och skyndade eftor ett kort uppehåll, samt insvept i en varm schal, hem till slottet genom mörker och snöyra. Obemärkt uppnådde hon sitt rum, och nu först visade det sig, att det ej varit det olästa brefvet, som föranledt hennes tidiga uppbrott från prestgården. Utan att bry sig om brefvet satte hon sig på sin vanliga plats vid fönstret. Hennes blickar voro riktade utåt mot vinterlandskapet, till dess att den tilltagande skymningen slutligen hindrade henne att se de hvirflande snöflingorna. Då de aflägsna uthusbyggnaderna slutligen sammansmälte med nattens skuggor, satt hon ännu qvar likasom hade de i hennes fantasi nyligen väckta bilderna ragit förbi hennes inre blick likt ett ändlöst panorama. Var det vänliga, trösterika bilder, hvilka sysselsatte henne så ifrigt? Voro de framkallade från det förflutna, eller tillhörde de framtiden? Suoken, som undföll hennes bröst, kunde likasåväl framkallas af en glad förhoppning som af ett bittert afstående. Hennes ansigtsuttryck besvarade ej dessa frågor; skymningen omslöt det likt ett flor. j Slutligen tände hon upp ljus. Pet starka