och vät — en tro, som icke torde komma på skam. Litteratur. Smärre Skrifter i politiska och sociala ämnen, Af Edouard Laboulaye Öfversättning. Första Häftet. Stockholm, Albert Bonniers förlag. Allestädes i den bildade verlden har i dessa dagar uppmärksamheten varit fästad å det betydelsefulla skådespel, som nyligen spelats till slut i den franska kejsarstaden. Befolkningen i detta väldiga och glänsande Paris, hvilken vi, betraktarne på afstånd, ofta alltför ensidigt föreställa oss såsom företrädesvis hängifven åt den sorglösa njutningslystnadens gudom, har under dagar och veckor en tid bortåt varit liksom gripen af en allt annat undanträngande, feberaktig oro. Glöden, som länge flammat under askan, har plötsligt slagit upp i ljus låga; antändningen har utgått från den oerhörda politiska spänningen under de nyss afslutade valstriderna. Våldsamma artiklar i den radikala tidningspressen, ännu våldsammare debatter på de at tusenden och tiotusenden besökta valmötena kring alla kanter af Paris, predikanter af half-socialistiska teorier och hjeltar från fordna dagars gatustrider, hvilka helsas af massans ändlösa jubel, under det att utanför församlingslokalen höras ljuda de elektriserande tonerna af allons enfans de la patrie; folkskockningar och kavallerischoquer, boulevardeupplopp och försök att kasta upp barrikader — detta är den yttre ramen kring taflan af ett djupt upprördt politiskt lif, hvilket kommit franska nationens lijerta utt klappa med numera sällspord häftighet. Det faktiska resultatet af all denna uppståndelse skulle vid första påseendet måhända kunna synas gen torstigt. Cambetta, Bancel, Jules Ferry — alla hittills okända storheter, ,nya män, hvilka, endast på grund deraf att de i ljungande föredrag inför valmännen tillkännagifva sig hylla det radikala programmet, taga för steget framför sina ryktbara och bepröfvade medtäflare! En Henri Rochefort är nära att triumfera öfver den store talaren; och patrioten Jules Favre, och endast genom den yttersta ansträngning lyckas slutligen konsulatets och kejsardömets lysande bistorieskrifvare besegra sin obskure rival, chokoladfabrikören! Har då talangen och den djupare bildningen förlorat sin prestige i den bildade verldens hutvudstad, och är den allmänna meningen i Frankrike på väg till den ytterlighet, der man såsom opålitlig halfhet förkastar allt, som ej paraderar med den röda mössan och med fraser i sans-culottismens tonart? i Nej, så illa stå dock sakerna ej i Frankrike! Bildningen har ej förlorat sitt gamla anseende, men visst är deremot, att man nu ej längre vill hos den politiska personligheten låta sig nöjas med talangen och! bildningen ensamt. En ny uppfattning; har banat sig väg angående de för en mönstergill solkrepresentant erforderliga egenskaperna, och det sökta idealet sör en sådan äkta mälsman för nationen tror man sig finna åtminstone i någon mån förverkligadt hos männen ur de djupa le-. derna, under det att man deremot förgäf-i ves söker något liknande hos de officiele, mot det nuvarande systemet vänligt stämde kandidaterna. Derföre vänder man sig ! j t bort från bildningen, så snart den ej går hand i hand med utpräglade, ja, revolutionärt demokratiska tänkesätt. Derföre har man under denna heta strid om! ,principer och personer villigt sett ge-l) nom fingrarne snart sagdt med hvarje slags brist hos personen, blott han ansågs fast och följdriktigt representera den nu mera än någonsin omhuldade ! principen: det suveräna folkets frihet och sjelfbestämningsrätt. Det är denna prin-: cip den stora massan tror sig se för-: kroppsligad i personligheter sådane som den samöse utgifvaren af La Lanterne och de med honom liktänkande, under , det att man wisstroget lyssnar till en!;: Emile Olliviers bedyranden och patetiska J vältalighet. Att ,,de oförsonlige, den radikala oppositionens anhängare höjas på! skölden, under det att man vänder ryggen åt moderat-liberala ej mindre än åt! afgjorda bonapartister — detta betyder ingenting annat, än att demokratiens ge-.. nius i dessa dagar dragit fram öfver Frankrike med hörbara vingslag. 1 Att tala om den nutida demokratien i Frankrike är ej gerna möjligt utan att. dermed förbinda Edouard Lahovlages namn. De ansatser till ett tidsenligt re-le formarbete inom samhällslifvets olika om-f! råden, det friskare luftdrag, som för ögonj blicket genomströmmar en del af den t franska pressen. stå i ett väsendtligt sam-—1