Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1869, sida 1

Gabrieles leende som ett uttryck ar hennes välbehag öfver det nyss yttrade. — Jag erkänner det träffande i din förklaring, anmärkte Gabriele efter ett kort besinnande, — och likväl fruktar jag att allt skall gestalta sig helt annorlunda efter hans hemkomst. Vi skola ofta sakna vår fordne Fortis. — Nej, Gabriele, aldrig; jag känner honom noga, svarade Rosa bestämdt; — han skall återkomma densamme som förr — åtminstone för oss — och litet mera allvar i hans sätt kan hvarken lända honom till skada eller utöfva ett störande inflytande på oss. — Visst inte, goda Rosa; men jag kan inte frigöra mig från den tanken, att den långa skiljsmessan skall inverka störande på vårt gamla förhållande. Äfven Fortis skall erfara detta och svårligen i vår näryard upprepa hvad han skrifvit i detta bret. — Hvad menar du? Tilltror du Fortis någon falskhet? — För Guds skull, dyraste Rosa, svarade Gabriele och rodnade djupt öfver denna misstanke, — men föreställ dig hans sinnesstämning, medan han skref detta. Om han vore här och vi visade honom hans bref, isynnerhet den punkt, der han säger att han, knäböjande för dig, ville läsa i din själ för att finna tröst, så skulle han visst rodna öfver detta anfall af svaghet. (Forts.)