Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1869, sida 1

fria luften. Men jag vill alltjemt tänka på er, jag vill drömma, dyra Gabriele, att du håller min hand mellan dina, jag vill drömma, goda Rosa, att mina ögon se in i dina. — Lefven väl! Då jag fortsätter detta bref har jag sannolikt gladare meddelanden att giiva er. Mycket föresväfvar mig, jag måste samla mina tankar, de nästa dagarne skola afgöra min framtid. Medan Gabriele med osäker röst föreläste denna del af brefvet, satt Rosa med hopknäppta händer. Hennes blickar voro riktade på väninnans läppar, och tårar rullade öfver hennes friska kinder. Till och med då Gabriele tystnade, bibehöll hon ännu sin täcka lyssnande ställning och nedslog endast sina blickar. Gabriele töljde Rosas rörelse med omisskännelig oro, färgen kom och vek från hennes kinder, likasom hade hon förmått läsa i Rosas hjerta och derigenom bestämt sina egna känslor. — Den stackars, gode Fortis, sade Rosa slutligen efter en längre paus, i det hon höjde sina sköna, klara ögon. Gabriele fattade Rosas hand och tryckte den häftigt. — Ja, den stackars, gode Fortis, upprepade hon likasom ur sitt innersta bjerta, — han har lidit mycket. Men måtte Gud välsigna honom för hans trogna hågkomst af oss, och må han styra hans steg till lycka och frid! — Amen, sade Rosa, som alltjemt blickade ned framför sig; hennes tankar voro långt borta; de befunno sig i de fjerran landen på andra sidan oceanen. Åter tego båda, åter sökte Gabriele att af Rosas väsen gissa tankar och känslor, hvarom den täcka flickan sjelf ej ännu