Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1869, sida 1

smärta? Likt en alp nedtrycker det mig och jag söker förgäfves att finna en lugnande förklaring för min nedslagenhet Det är ej svartsjuka, som fortfarande plågar mig: långt heldre skulle jag vilja kalla det ett kif med mina egna tankar och minnen, som föranleder mig att undvika Evas blickar. Det beredde mig således en viss lättnad, då hon följde sin man. Jag hoppades vinna mera sinneslugn derigenom, att jag samvetsgrannt uppfyllde mina pligter såsom den nuvarande ende egaren till Mac Ivors qvarn. Med redlig vilja har jag kämpat mot svårmodets dystra spöke. Redan sedan sex månader slumrar min dyra, förklarade moder bredvid sin make, och ännu röner jag ingen förändring, ingen uppmuntran. Det vore kanske bäst för mig att mera söka umgänget med menniskor, men jag kan ej förmå mig till att lemna min nuvarande tillbakadragenhet. Ofta nog fattar jag beslutet att göra en resa; men ju närmare tidpunkten derför nalkas, desto mera vacklande blir mitt beslut, till dess att jag helt och hållet uppgifver det. En slags hemsjuka ligger kanske likväl i min nuvarande själsstämning; ty ofta, ganska ofta i ensamma timmar, tänker jag på er, och då blöder mitt hjerta. Jag ville vara hos er, jag ville:räcka dig handen, dyra Gabriele, knäböja för dig, du goda Rosa, och blicka in i dina trofasta ögon. Ni behöfde ej tala, er närvaro skulle vara nog för mig. Medan jag skrifver detta, blir min önskan ett häftigt begär; jag ser er i an danom. — Nu kan jag icke skrifva mera mitt hjerta är för fullt, jag måste ut