Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1869, sida 1

diga, men äfven förfärliga minnen anknyta sig. En öm uppoffrande moders kärlek och mitt eget bemödande bjelpte mig dock att, lättare än jag trodde, kunna beherrska denna sorgsna sinnesstämning. Desto mera förändrad och ödslig måste Mac Ivors qvarn förefalla mig nu, sedan jag för alltid tilltryckt min så innerligt älskade moders ögon. O, det var en oersättlig förlust för mig. Ehuru jag redan länge hade förutsett hennes död, — ty dessa förfärliga uppträden, som ni redan känna, hade skakat hennes svaga helsa, — kände jag mig likväl ensammare och mera öfvergifven än någonsin förr i min lefnad. Visserligen stodo mina båda systrar vid min sida, men hur länge varade denna tröst? De hafva sina män, i hvilka de se hela sin jordiska lycka, och då dessa manade till uppbrott, drogo de bort och qvarlemnade mig ännu tröstlösare. — Jag bar aldrig haft någon hemlighet för er, käraste väninnor, och det bereder mig nu äfven den ljufvaste glädje att förtroendefullt öppna mitt hjerta för er och meddela er mina hemligaste tankar. Ni veta hvad jag tänkte om den kära Eva vid min första bekantskap med mina systrar; ni veta hvilka fantastiska förhoppningar uppstodo hos mig under min första sammanvaro med den älskliga flickan; ni veta huru upptäckten att Eva var min syster förkrossade mig, men ni kunna ej veta med hvilka känslor jag omfamnade som min syster henne, som jag, — men allt är nu förbi. Min djupa modlöshet undanträngdes snart af en allvarlig öfverläggning, men tro ni att jag hitintills kunnat se Eva i ögonen utan att erfara en hemlig själs