Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1869, sida 3

Blandade ämnen. Bröderna Böhmers höpressar. För kotid sedan anställdes i Magdeburg försök med brö derna Böhmers höpressar, och framgick då, att 100 till 125 skålp. hö kan inpressas i balar om 9 till 10 kubikfots rymd, eller till mer än en åttondedel af dess vanliga volum. Maskinen är ganska enkelt konstruerad, är lättskött och pressningskostnaderna gå till högst 12 å 15 öre pr centner hö. Vära landtbrukare skulle tvifvelsutan kunna draga någon fördel af att tillgodogöra sig denna uppfinning. Hög ålder. Uti Å socken af Björkekinds härad och Östergötlands län har lefvat och dött troligen den älste svenske man, hvilkens ålder man med visshet känner. Hans namn var Jon Andersson och hans födelseort Kåfverö by, der han föddes den 18 Februari 1582 at skattebonden Anders Jonsson och dess hustru Anna Jönsdotter. Han vistades i några och 40 år hemma hos sina föräldrar, hvarefter han, än såsom sockenskomakare, än såsom torpare, förvärfvade sitt uppehälle, tilldess han, vid 138 års ålder, eller år 1721, blef intagen i fattighuset, der han dog i Aprilår 1729, sedan han uppnått en ålder af 147 år och 2 månader samt lefvat under 10 svenska konungar och regenter. (Norrk. Tidngar.) Vård om sinnesslöa. I , Vecko-Posten läs: Såsom bevis på hvad som kan vinnas genom mplig vård af sinnesslöa, anföra vi en berättelse från Frankrike. En evangelisk pastor, J. Bost. har i byn La Force, ej långt från Bordeaux, anlagt vårdanstalter för 200 barn i allehanda nödställd belägenhet, bland annat äfven för sinnesslöa. Om hans upptagande af den förste i sistnämnde klass berättas: 1854 stod der en dag en liten flicka i Bosts arbetsrum. Hon var en fullständig idiot, och hennes utseende var så ohyggligt, att han ej kunde låta henne komma in bland de öfriga barnen i den evangeliska familjen. Men en röst i hans inre förklarade icke destomindre, att han icke fick skicka bort det stackars vanlottade barnet. Korteligen, Bost beslutade, att kärlekens och uppsostrans makt skulle pröfvas på henne. Han behöll flickan i sitt hus, och elluru läkaren förklarade det för en ren galenskap att hoppas, det hos barnet funnes den ringaste möjlighet för något slags förständsutveckling, och tillade, att man lika gerna kunde försöka att uppfostra en apa eller en hund, tänkte han nu allvarligt på att grundlägga en stiftelse för dylika arma varelser. Men alla, för hvilka han utvecklade sin plan, afrådde honom enträget från att spilla kraft, tid och penninsar på en sak, hvilken syntes dem lika ogörlig som att inrätta en ritskola för blinda. Således stod han då allena med det olyckliga barnet. När en sannt troende man på allvar omfattat en sak, och känner sig kallad att befrämja den, å kommer honom detta slags motständ icke att ippgifva detsamma. Han står fast och vågar allt ör den, tilldess han segrar eller faller. På sama sätt gjorde också pastor Bost. Han börjada försök genom att väcka något menskligt lit ros den stackars öfvergifna flickan. I tre mänaler fortfor han outtröttligt att arbeta med henne: men alla hans många olika försök Syntes vara ruktlösa. Det oaktadt fortfor han att bedja, arbeta och hoppas, emot allt hopp. Då hände det n afton, att han under husandakten observerade, ut, då man sjöng psalmen, det äfven framträngde ner ur idiotens mun; det var klart, att barnet sökte bringa sin stämma i harmoni med de öl