Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1869, sida 2

direktionen — yrkade bifall till hvad denna föreslagit och anmärkte emot hr Dahlgrens förslag, att detsamma troligen komme att befinnas overkställbart, enär det torde möta hinder att till sparbankskontor få disponera folkskolelokalerna och man ej kunde påräkna att bland folkskolornas lärarepersonal finna personer, hvilka hade tid och örmåga att, jemte göromålen vid skolan, äfven tjenstgöra hos sparbanken. Förslaget ginge ut på en sammanblandning af skolornas och sparbankens verksamhet, som lätt blefve skadlig för båda. Häradshötding Richter — ledamot af direktionen — tillkännagaf, att han fått uppdrag af hr Dahlgren, att förklara att, om principalerna antogo dennes förslag och hr Dahlgren finge deltaga i tillsättningen af dem, som skulle tjenstgöra i de nya afdelningskontoren, han ville garantera sparbanken mot all penningförlust vid dessa kontor. Med hr Almqvist instämde hufvudsakligen lifmedikus Lundberg, medicinalrådet Wistrand och hr Dufva, hvilken derjemte, i anledning af direktionens yttrande om de föreslagna insättningarne på Söndagarne, erinrade, att, om sparsamhetsföreningarnes insättningskontor ej haft framgång, detta berott derpå att man då skulle ena Söndagen aflemna insättningen och sparbanksboken och töljande Söndag komma tillbaka för att återfå boken, en omgång, som ej kunde annat än motverka indamålet. Hvad Söndagens helgd beträffar, lede denna icke deraf att sparbanken vore tillgänglig på morgonen. Den, som började sin dag med att inlemna sina pengar till sparbanken, komme att iakttaga söndagens helgd bättre än den, som nödsades behålla dem och derigenom leddes att under Söndagens lopp använda dem på krogen eller till andra förströelser. Kamreraren Brander ansåg de väckta förslagen endast gå ut på att gynna dem, hvilka icke ville använda sin tid på att sköta sina angelägerheter och vore för beqväma att gå till det kontor sparbanken hölle öppet. Det vore således lättjan man ville uppmuntra, och deruti ville talaren ej deltaga, utan yrkade, att sparbanken ej skulle vidtaga någon förändring, utan låta allt förblitva som det nu vore. Rektor Leffler hade icke trott att någon skulle hysa sådana åsigter, som den föregående talaren. Det erkändes eljest allmänt, att tid vore pengar, och då borde man väl äfven söka att spara tiden för den mindre bemedlade, som bäst behöfde den. flvad iosättningstillfällen på Söndagarne beträffade, trodde tal. icke, att det vore lämpligt att då hålla kontoren öppna. Arbetsklassen hade en bestämd motyilja mot att på Söndagarne befatta sig med dylika bestyr, som insättningar i sparbanken, och talaren instämde derföre i denna fråga med direktionen. Efter ytterligare någon diskussion rörande tiden, då hufvudkontoret borde hållas öppet, hvilken fråga flere talare yrkade måtte lemnas oafgjord, för att pröfvas i sammanhang med det förslag direktionen kunde komma att framlägga rörande afdelningskontoren, beslöts, att direktionen skulle taga hr Dahlgrens förslag under pröfning och tillse, om det vore verkställbart, samt derefter afgifva nytt yttrande i hela ärendet till början af nästkommande September, då principalerna borde åt:r sammankallas.