Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1869, sida 2

sutan att hans yttre derigenom i väsendtlig mån blifvit förändradt. Julisolen hade visserligen inbränt några remnor på hans hatt, men emedan det är en känd sak, att spåren efter väderlekens inflytande på ett manligt ansigte pryder detsamma, så hade matrosen ej skäl att beklaga sig. Han gjorde det ej heller. Till och med då postbudet med en viss vigtig min inträdde på gården och aflemnade ett tjockt, synbarligen långväga bref, hvilket vanligen inträffade en gång i månaden, blickade han med lugn öfverlägsenhet ned på den orangegula rockkragen. — Fortis hade ju redan varit så länge borta, att han trodde sig aldrig mera få återse honom. Äfven denna eftermiddag, då han hade så fullt upp att göra med att värja sig mot snöflingorna, hade postbudet varit på prestgården och aflemnat ett bref från Amerika till fröken Rosa Stade. Bretbäraren hade förut varit uppe vid slottet för att äfven till Gabriele aflemna ett bref, som bar hufvudstadens poststämpel. Gabriele hade emellertid ej gifvit sig tid att öppna det, utan hade inträffat i prestgården nästan samtidigt med brefbäraren. Hon ville så snart som möjligt lära känna innehållet af det amerikanska brefvet, som denna gång var adresseradt till Rosa, men hvilket hon af erfarenhet visste gällde henne lika mycket som väninnan. Kyrkoherden och majoren erhöllo alltid sina serskildta bref; de båda väninnorna blefvo derigenom fullkomligt ostörda. (Forts.) —