Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1869, sida 1

sin åra. Mindre förtroende ingaf honom säckpiparen. Likt björnen, hvilken kände sig lika belåten på vatten som i land, tycktes han hvarken erfara kanoernas vaggning eller ovädrets raseri. Han satt likasom försjunken i en halfslummer, med munstycket af sitt instrument tryckt till sina läppar. Hemskt tjöt stormen, hemskt och hotfullt dånade bränningen utanför den lilla naturliga hamnen, men ännu hemskare klingade de vilda, klagande tonerna från säckpiparens instrument, Frolic bade med stor möda och efter åtskilliga fåfänga försök bragt kanoerna fram till vikens trånga utlopp och qvarhöll dem på samma punkt, medan han afvaktade det gynnsamma ögonblicket. En väldig våg vältrade fram tvärs sör utloppet, och i det den trängde ett vattenberg med brusande dån in i bugten, upplyftadeBden kanoerna omkring fjortor sti e vräktes tillbaka minst tio steg oaktadt Frolics motstånd, men då det öfverfyllda bäckenet återkastade öfvermåttet at vatten, följde äfven kanoerna med, och innan aästa våg framrullade, befunng de sig utom viken, och Frolic vände genast bogarne mot vinden. Långsamt, endast fot för fot, styrde indianen nu utåt Huron, rätt på den strimma, hvilken de i månskenet glittrande skumkammarne betecknade som den gräns, der den höga skogen ännu erbjöd något skydd. . Hvad som låg bakom denna gräns var yjntt hvit fradga, — ett kaos af rasande brotfsjöar. Men äfven der kanoerpa ny hefunno