Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1869, sida 2

Staden och Länet. Skalden Wadmans minnesvård rest af sällskapet Göta Par Brikoll ut Lorensbergs park, aftäcktes högtidligen i går afton. Kring den plats i parken, dei på en grönskande kulle vården reser sig, voro platser beredda för damerna, de inbjudna medlemmarne af konstnärsmötet brikollisterna m. fl. Området derutanför var upplåtet åt icke inbjudna åskådare. På ena sidan om minnesvården var en estrad upprest för sångarne och den vid festen välvilligt biträdande skarpskyttemusikkåren; på den andra sidan var den i de skandinaviska färgerna klädda talarestolen placerad. Sedan de komiterade, hvilka haft sig bestyret med minnesvårdens tillståndbringande anförtrodt, kl. precist 7 tagit plats framför bysten, upptågade sällskapet P. B:s tillstädesvarande medlemmar, som samlats vid teaterbyggnaden och hvilkas antal uppgick till mellan 3och 400, ikädda sina dekorationer, festlig procession (uti hvilken äfven anlända medlemmar irån andra brikolloger deltogo) till platsen, under det musikkåren blåste en marsch. Bland de äldre deltagarne i processionen bemärktes ett par af Wadmans personliga vänner. Sedan processionen ordnats, utfördes en stätlig marsch, komp. af Aug. Söderman, hvarefter en af komitns medlemmar, hr d:r C. F. Eibert, den ende innehafvaren här på platsen af brikolleriets högsta grad samt jemväl en personlig bekant till skalden, uppträdde framför minnesvården och uttalade ungefär följande ord: ,Det är icke ensamt aktningen för enskilda personliga egenskaper, som här rest en minnesstod åt Wadman. Om den talrika vänkrets, som under hans lefoad omgaf honom, och bland hvilken man räknade samhällets yppersta, här kunde göra sin talan gällande, skulle den kunna intyga, att en man med ett frommare barnasinne och en mera sedlig karakter aldrig skådat dagens ljus. Också var han af sina vänner högt uppburen; och då den bäste vännen, som i många år skänkt Wadman ett hem, bortgått genom döden, öfvertogo de gvarvarande omsorgen om hans kroppsliga menniska och gjorde detta ofta både opåkallade och okända. Inom månget hem var han en gerns sedd gäst och förljufvade med muntert samtal der åldriges långsamt framskridande aftontimmar. Men Wadman var äfven sånggudinnornas älsk. ling. Genom sina ,jagtsånger, der han skildra sommarens herrlighet, naturens behag och jägar lifvets fröjder för äldre och yngre deltagare, och genom många andra qväden framkallade han et olympiskt löje. Mången har ringaktat en skald derföre, att har besjungit menniskornas förvillelser och dårskaper Intet kan vara mera oberättigadt. Han gillar icke dessa slägtets svagheter derföre att han gisslar dem. Det skaldestycke som benämnes ,Kyrkin vigningen och den oändligt täcka idyllen , Mir lilla vrå bland bergen, hvilken genom sin liks täcka musik lefver på så mångas läppar, visa, at han icke var främmande äfven för frommare känslor. I dessa parker, der han så ofta i förtroliga vänners krets sökte svalka i sommaraftonen, höfdes det derföre ett sällskap, der sången och den san: sade glädjen ega ett fredadt hem, att resa henom en minnesstod, att bereda honom ,,en liten vrå bland bergenDå jag nu, å den bestyrelses vägnar, hvilker ombesörjt denna angelägenhet, öfverlemnar, för at bedras och vårdas, hans bild åt Göta Par Brikoll inom hvilket han länge var ,talare och skaldbjuder jag täckelset falla, att dragen må uppenbaras för samtid och efterverld af ,,en skald som få, en talare som ingen Täckelset föll under sansarer, och skaldens ädla drag, i bronsen förevigade aj mästarens hand, framstodo i dagen, belysta af solens strålar. Nu uppstämdes af den talrika brikollkören den af Aug Söderman för soloqvartett, kör och blåsinstrumenter komponerade vackra festkantaten, under kompositörens egen ledning. Texten till kantaten utgjordes af följande verser ur Wadmans poem , Skalden, författadt vid aftäckningen af Bellmans byst: Hvem står der, med ögat lyft till Gud, Foten stödd på stoftets uselheter, Som vid lyrans klang och harmoniens ljud Blottar fantasiens herrligheter? Är det väl en kejsare, en kung, Envåldsherren öfver stora stater? Nej! Hans fria blick då vore mera tung, omhvärfd vore han då af soldater. Är det då en af de vise män, Som hoptrasslat gåtor om naturen? Nej! Det är en Skald, naturens glade vän, Sänd att sprida ljus bland kreaturen; Sänd att tolka glädjens milda lag, Att uppfostra trogna, goda hjertan, Att till dygd förädla kärlekens behag, Att bortnöta uddarne från smärtan. o! Hvad voren I, Europas folk, Uvilket mörker öfverhölide eder