Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1869, sida 1

. ————-dSrr skarpsynte schippewän såg han hvarje väg till flykt afskuren, medan han å andra sidan var fästad med oupplösliga band vid den gamle, af hvilken han i bästa fall kunde vänta hjelp. Sålunda vacklade hans ande hit och dit. Men framför honom på den nu smalnade stigen skred den dödsmatte gubben likt en skugga. Öfver honom svajade träden för de häftiga luftströmmarne, och ännu högre upp jagade de sönderslitna molnen öfver månens skifsa I Mac Learys inre stredo den jemmelligaste feghet och ett pockande trots om herraväldet, och af håda bestämdes hans hållning, steg och de få ord han vågade yttra. De befunno sig på samma stig, längs hvilken gäckpiparen hade fört Fortis till den gamla qvarnen den föregående dagen. — Uvart bege vi oss? frågade Mac Leary, då han på venstra sidan stundom urskiljde den nya qvarnens tretaktsslammer oaktadt stormens dån. — Långt långt bort i fjerran, svarade säckpiparen doft. — Långt långt bort i fjerran, upprepade Mac Leary i tankarne. Stormen tycktes hemta andan, och under den korta pausen framträngde qvarnens slammer tydligare. Mac Leary lyssnade. Detta slammer hade en gång uppfyllt honom med namnlös fasa, Men nu? Dougal lefde, och slamret hade antagit en annan karakter. , Långt långt bort — i fjerran, Långt långt bort — i fjerran, tygktes qvarnverket säga, och Mac Leary upprepade det omedvetet flera gånger.