Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1869, sida 1

Den upprörda Huronsjöns dån hördes nu genom stormens brus. — Uvart gå vi? frågade Mac Leary åter, — vi nalkas ju kusten. Hör vågen — hon ryter, Och stormen — han brusar, svarade säckpiparen likasom sinnesfrånvarande. Qvarnens slammer förenade sig med hans bigarra tankar, så att han omedvetet äfven inlade denna tretakt i sina ord. ,Hör vågen — hon ryter, Och stormen — han brusar, vibrerada det oupphörligt i Mac Learys öron. Han ville frigöra sig från denna ängslande hviskning och frågade vidare: IIypad skola vi göra vid stranden, då vi måste gå tillbaka samma väg för att lemna halfön? I djupet — sänks kroppen, Men själen — befrias, ljöd det i en slags feberparoxysm afgifna svaret. Mac Leary blickade rysande tillbaka. Prolic och björnen följde honom i hälarne. Hans tankar började förvirras af fasa, och likt en dödsmaning ljödo säckpiparens hemlighetsfulla ord i hans öron; han måste oupphörligt i tankarne upprepa dessa ord; Hör vågen — hon ryter, öch stormen — han brusar, Långt långt bort — i fjerran, I djupet — sänks kroppen, Men själen — hefrias, 0, han kände sig nära att blifva vansinnig. — Rob Mac Leary, min farfars broder, hvad förehar ni med mig? frågade han EE 2 2.