Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1869, sida 2

— Emedan jag inte mera kan bestämma öfver er; ödet skall fälla er dom. Den svaga gnista af förhoppning, som nyss uppstätt hos notarien, slocknade nu han förmådde ej frambringa ett ord och pustade sakta i namnlös dödsångest. — Kom ihåg att jag har förlåtit er, fortfor säckpiparen efter en kort paus, — men märk nu mina ord. Ni ser den der pluggen derborta; Frolic har lossat den det behöfs endast en lindrig stöt, så faller han ned; den hämmande spaken sjunker undan drifbjulet, hvilket börjar arbeta under vattnets tryckning, och inom en fjerdedels timma äro ni och denna stock sågade i tvenne hälfter. — Nåd, nåd! qved notarien vid denna med gräslig kallblodighet skildrade tafla — Vänd er till ödet; bed om kraft och undergifvenhet, svarade Rob allvarligt. — Derefter gjorde han ett tecken åt indianen Likt en tiger störtade Frolic bort till den omnämnda pluggen, och i nästa ögonblick hoppade den ur sitt hål. Ett skri af fasa undföll den olycklige notarien vid indianens rörelse, men derefter sammandrog dödsångesten hans strupe och endast ett gräsligt stönande höjde hans bröst, medan hans onaturligt vidgade ögor stirrade på sågbladet, hvilket ännu stod stilla. En sista förhoppning att hjulverket va: i oordning vaknade hos honom, men äfver detta hopp försvann, då det tunga, osmorde bjulet slutligen gaf efter för vattnets tryck och stocken ryckte på sina valsar. Säckpiparen och indianen betraktad äfven med spänd uppmärksamhet sågbla det, som slutligen höjde sig långsam och lika så långsamt, men med oemot