Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1869, sida 2

den gräsligaste fasa intog honom, då han åter såg indianen nalkas. Långe Rob hade ännu ej förändrat ställning; fullmånens skifva tycktes utöfva samma verkan på honom som ett Medusahufvud. Då lade Frolic sin hand på hans axel. — Har min vise fader erfarit ödets beslut ännu? frågade han på sitt vanliga lugna sätt. Rob drog en djup suck. — Jag var derborta på andra sidan grafven, hviskade han hemlighetsfullt, — alla vinkade de åt mig att skynda; de frågade hvarför jag dröjt så länge på jorden, — och de sade, — jag hör det ännu, — glöm inte den siste Mac Leary. Ha — jag skall inte glömma honom, mitt eget kött och blod, — men vi måste skynda, — Frolic, — månen sjunker redan, — det är en herrlig natt, — solen får inte mera blända mina ögon. De sista orden hviskade han likasom i en slags hänryckning, derefter frågade han schippewän kort och bestämdt: — Är allt färdigt? — Allt är färdigt. Whiteleaf, som ej längre betviflade att hans öde var afgjördt, utbrast åter i en bjertslitande klagan, hvarefter säckpiparen lade sin hand på hans af kallsvett badande panna och bjöd honom tystnad. — Hvad ni än må hafva förbrutit mot Mac Ivors och den siste Mac Leary, sade han högtidligt, — så förlåter jag er allt i detta sista ögonblick. — Men om ni förlåter — mig, stammade notarien nästan vansinnig af ångest, — hvarför återger — ni mig då inte friheten?