Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1869, sida 2

piparen och hans stämma darrade af djup rörelse, — jag har förlåtit dig af hela mitt hjerta. Det återstår mig nu endast att föra dig till en ort, der man ej känner dig, och der man ej låter dig umgälda ditt förflutna lif. Rob Mac Leary, inser du att du måste lemna denna trakt? — Bort, så långt bort ni vill! svarade Mac Leary fast, ty oaktadt de erfarna, förrärliga intrycken, började hans dåliga egenskaper att återvinna sitt välde öfver honom, så snart han trodde sig tryggad till lifvet. — Skall du följa mig med blindt förtroende, gosse? frågade säckpiparen vidare, — skall du ej betvifla att jag väljer det bästa för dig? — Jag följer er blindt. — Godt, gosse, då skall ödet gå i fullbordan, — men kom fort, den uppgående solen bör ej längre finna oss här. Tag mina vapen, — de ha under trehundra år burits af en Mac Leary, och du må bära dem i dag som den siste Mac Leary. De kläda dig bra; låt allt det öfriga ligga, — vi behöfva det ej; för allt annat skall jag sörja. Med dessa ord hängde han sitt instrument öfver axeln, fattade Mac Learys arm och lemnade rummet, stödd på honom. Frolic och björnen slöto sig till dem, och straxt derefter gingo de öfver gården bort mot fördämningen, hvars bjelkar de begagnade som brygga och uppnådde snart den andra sidan af den lilla strömmen. (Forts.)