Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1869, sida 2

Mac Leary hvarje gång tryckte sig förskräckt intill väggen. Men så snart björnen igenkände sina båda herrar uppreste han sig på baktassarne och gnällde så klagande som hade han begärt förlåtelse för någon svår förseelse. Men då Frolic, till belöning för hans vaksamhet öfver fången, aftog honom stålhalsbandet, tillkännagaf han sin tacksamhet genom ett belåtet spinnande. Långe Rob hade emellertid ropat Mac Leary till sig och blickade länge in i hans ögon, sedan han hade lagt sina händer på hans axlar. — Hvar är Whiteleaf? frågade Mac Leary slutligen, dock mindre af medlidande eller deltagande för sin förre plågoande, än emedan han hoppades att genom svaret kunna ana hvad hans åldrige anförvandt hade beslutat angående honom sjelf. Fråga inte efter Whiteleaf, svarade säckpiparen med en anstrykning af otålighet, — Whiteleaf reder sig nog, — jag vill tala med dig om dig, den siste af mitt namn och min stam. Säg mig derföre, min son, innan jag beslutar öfver ditt öde, ångrar du ditt förflutna lif? Ängrar du att hafva bragt skymf och vanära öfver mitt hundraåriga hufvud? — Jag ångrar det, svarade den unge mannen. — Ångrar du det upprigtigt? Är det ej tomma ord, som inträngt i mina öron? — Jag ångrar det upprigtigt, upprepade Mac Leary, hvilken var så uppskakad ar Robs egendomligt högtidliga väsen, att han knappt visste hvad hans läppar talade. — Kom då till mitt hjerta, fortfor säck