Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1869, sida 2

ståndlig kraft, åter sänkte sig ned och skar in i stocken. Medvetandet af den gräsliga saran tycktes hafva verkat fullkomligt förlamande på den eländige notarien. Hans andedrägt hämmades, och om han hade haft hundra lif, skulle hvarje nytt knastrande, hvarmed den allt hastigare arbetande sågen skar in i stocken, hafva döfvat ett af dem, till dess intet annat återstod honom än en dvala, som endast genom de gräsligaste kroppssmärtor åter kunde väckas till fullkomligt lif. Säckpiparen och Frolic stodo orörliga; den förre med ett drag af svårmod i sitt skrynkliga ansigte, den sednare med ett uttryck af en fängslad tiger. Stocken rycktes efter hvarje nytt snitt åter tätt intill de skarpa sågtänderna, linie för linie, — tum för tum nalkades det förfärliga vapnet Whiteleafs fjettrade lemmar. En lätt skrapning på hans tjocka stöfvelsulor väckte honom ur hans dvala och till fullt medvetande. Han uppgaf ett gräsligt skri och vred sig förtviflad, med uppbjudande af sina sista krafter, i sina remmar, men i samma ögonblick utropade säckpiparen befallande: — Nog; — lös hans band! Med blixtens hastighet störtade indianen fram, genomskar den olyckliges band, och lik en liflös massa rullade notarien ned af stocken och låg fullkomligt orörlig på golfvet; — han hade förlorat medvetandet. Sedan säckpiparen lutat sig ned öfver honom och öfvertygat sig att lifvet ännu fanns qvar hos den olycklige, sade han