Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1869, sida 3

an strommade massor af arbetare dit, isy le-nerhet från landet. Antalet af dem, so edgenast läto upptaga sig i nationalverkst ha sderna, belöpte sig till c:a 20,000, men ti del växte efter några veckor till c:a 100,00 m-Det blef då snart tydligt, att staten nc letskan skydda arbetet; men endast till c viss grad sjelf vara arbetsgifvare, samt a räsamhället står sig bättre med att geno å af staten oberoende fria associationer mo n-sarbeta det onda, som tynger på de arb vestande klasserna. Att dagligen underhåll de 100.000 arbetare till största skada för all og privata verkstäder, som stodo tomma, va Ilrent af en omöjlighet. Louis Blanc hö u-säfven den 10 Mars ett tal, i hvilket ha e, forordade sådane fria associationer som e-l England, men utan att göra intryck der 1., med, enär arbetarne nu en gång hoppat erpå hjelp af staten. Om än således de e, första försöket att tillfredsställa det arbe I tande proletariatet misslyckades, måste de e. dock erkännas, att Februari-revolutionen fsocialistiska karakter — i motsats til et Juli-revolutionens rent politiska — vari :-laf stor historisk betydelse. Ty den stor: 1I mängdens fordringar kommo här för för. lelsta gången på tal, och alla följande rege ringar i Frankrike kunde bäraf draga den ulärdomen, att deras fasthet och varaktigilhet skulle vara beroende at den talang ), loch den förmåga, hvarmed de förstodo att kslindra samhällets nöd och åtminstone i -nägon mån tillfredsställa den ofantliga it) massan af fattiga arbetare. . Att kejsar Napoleon under sin regering llicke blott gjort denna fråga till föremål a för serskildta studier, utan äfven sökt en -praktisk lösning af densamma genom att oatbrutet låta utföra offentliga arbeten till -lofantlig utsträckning, är bekant. Då han likväl icke dermed varit så lycklig att r vinna arbetarefolkningens förtroende, utan istället erfarit, att den vidblifver sina 1 gamla illusioner om statens obetingade förpligtelse att draga omsorg för alla — så sär detta endast ett bevis på, att regeringsmakten som sådan beträder en farlig väg, då den gör sig ansvarig för lösningen af jen slik fråga. Resultatet af den socialisstiska rörelsen år 1848 utvisade detta mer jän tillräckligt. Under Raspail och Cabet jsom ordförander etablerades då klubbar med de allraextremaste åsigter (såsom egendomens allmänna fördelning, upphäfj vande af familjen, o. s. v.); i samma rikthning — ehuru icke fullkomligt eniga inbördes — verkade Barbös och Blanqui. Den 17 Mars föranstaltade de en procession af 150,000 blnsmän till regeringsbyggnaden under ropet: ,Lefve LedruRollin!, om hvilken man hoppades, att. han skulle undanrödja Lamartine från regeringen och tillvälla sig ett slags diktatur. Denna plan strandade dock mot La6 martines klokhet. De fordrade än vidare, att det i författningen skulle upptagas en paragraf, hvari förbjöds ,,Vexploitation de Thomme par Ihomme, så att det för framtiden icke funnes någon skilnad mellan herrar och tjenare, samt att förhållandet mellan de industriella entreprenörernal, d. v. s. sastighetsegarne, och arbetarne blef ordnadt på en helt annan ba-ls sis än förut. Den 16 April drog en proja cession af 40,000 arbetare framför regej ringsbyggnaden för att öfverlemna en pe-5 tition af detta innehåll, men de förmög-d nare klasserna och regeringens slertal hade 9 emellertid samlat mod och krafter. Då 9 arbetaretåget satte sig i rörelse, fram-in ryckte 100,000 man nationalgardister under trumhvirssar, beredda att med väpnad M hand kufva hvarje störande af den allde männa ordningen och under ropen: Ned a ned Cabet! Ned med kommunismen!. rån denna dag ansågs det radikala par-. iet vara besegradt. Få dagar derefter, lå nationalförsamlingen var inkallad till! daris, utnämndes en ny regering under damn af provisorisk exekutionskommission, estående af de förra regeringsmedlemnarne, med undantag Å sodialisterna sn ouis Blanc och Albert. Partiet sökte mellertid att hämnas. Redan den 21 11, saj gjorde Barbes ett misslyckadt försök 5 tt proklamera en ny regering, hvilket iu, ade till följd, att Barbös, Albert och flera: ndra blefvo åtalade och dömda till deortation. Blanqui blef dömd till 7 års ingelse, Louis Blanc flydde,toch Cremieur äste utträda ur regeringen. SocialisterÅ sedmaste stora försök att bemäktiga I å statens — eller rättare sagdt: aam-gen illets — ledning var det blodiga uppret i Paris den 23—28 Juni 1848. Detta pror slutade, som bekant är, med socia-aar slernas nederlag, — men detta gat tillika Okt idsstöten åt — republiken. Fruktan förs. demokrgti, som far intagon al de Sogiagtiska anspråken, hade has hela den bil-1i14 de och välmående hefolkningen blifvit! åtor, att sträfvandet after en monarkisk uinakt och myndighet snart blef allmänt. P? n hemliga önskan att blifva republiken gatitt förklarar alla följande händelser an-TFait: r åren 1849 och 1850. På Man frestas att fråga, om denna frukPer 1 för socialismen, hvilken under den sed-Å N ste valrörelsen visat sig i sin gamla 109! pnad och med sina gamla utsvåsnin-nIJ, för närvarande är mindre stark i Cubs ikrike, än den var år 1848? Detta är 131, e troligt; det är tvertom sannolikt, att) — ny revolution, om en sådan är möjlig, Ä 1. 7 121 a — — rr. -—