Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1869, sida 2

-). Hr Wieselgren påpekade likaledes orimligheterna t si den nuvarande tryckfrihetsförordningen och önskvärdheten af en reform. Den trycktrihet, vi åtnjuta, är mera beroende på häfd än på den skrifna -lagen. I främsta rummet borde mötet således uttala sin åsigt om behöfligheten af en förändring i t nurarande tryckfrihetslag hj Ordförandens nu framställda fråga: anser mötet nödigt och önskvärdt, att en 3 resorm af vår nuvarande tryckfrihetslagstiftning sker? besvarades med enhälligt ja. Härefter återupptogs frågan om ansva-Iringssystemet. 1 Hr Wall ogillade visserligen på det högsta de missbruk, hvilka ansvaringssystemet möjliggör, men dessa missbruk kan pressen sjelt korrigera med -zamnad band. Det verkliga palladiet för tryckfriheten är just den lätthet, hvarmed nu tidningar kunra utgifvas. Hr Hierta hade gillat hr Hedlunds motion i nåstan alla dess delar. Det hade dock varit svårt rsatt hinna behandla densamma vid den sednaste riksdagen, hvarjemte dessutom den allmänna åsigten vore, att ,det är bra som det är: Ansvåringssystemet, hvilket gör en person ansvarig för mycket, som han ej sjelf skrifvit, kan emellertid icke helt och hållet borttagas, hvilket ej heller vore nyttigt, emedan då i stället ett inqvisitionssystem skulle uppstå. Ansvaringssystemet i des nuvarande form är icke så farligt; att detsamma tså länge kunnat existera är i alla fall publicistereget fel. De honetta tidningarne ha visat en öfverdrifven rädsla för att vidröra de sämres yrängda framställningar och smädelser, hvarigenom dessa ssistnämnda tidningar nästan helt och hållet fått sha fritt spel. Rätta sättet att tillvägagå vore, att I de hederliga tidningarne förenade sig om att dag efter dag förfölja dem, som begagna ofta nog fullkomligt otillräkneliga ansvaringar, att oupphörligt I framhålla de verklige utgifvarne, offentliggöra deras namn och sätta dem på skampallen, utpekande dem såsom ett slags ogerningsmän. — Tal:n hade ansett lämpligt att vid detta tillfälle uttala denna sin enskilda åsigt om saken, en åsigt, som han funnit delad af mången. Hr Streklenert hade nästan helt och hållet blifvit förekommen af den selnaste talaren, anseende likaledes, att ansvaringssystemet ej kunde helt och hållet utrotas. Den enda lämpliga åtgärden vore, att straffen för öfverträdelser af tryckfrihetslagen så långt görligt är bestämdes till böter. Det kan alltid finnas uslingar, som låta med penningar erssuMta sig för förlusten af sin frihet, men ingen ka gerna låta betala sig för att betala böter. Tal:n var tveksam om, huruvida hr Hiertas råd att efterhålla de sämre tidningarne kunde följas: de bättre tidningarne skulle derigenom, oberäknadt sobehaget af att sysselsätta sig med dåligheterna, förr eller sednare uttrötta sin publik. Hr Sohlman: Det är sannt, att vår nuvarande tryckfribetsfrihetsordning är ett godt, som missbrukas, men detta förhållande bör ej fortfara. Lagens anda och mening kringgås genom ansv ringssystemet, på hvars möjlighet lagstiftaren al drig tänkt, på det skamligaste sätt. Mä vi noga bålla på det goda, vi uti tryckfrihetslagen ega, men söka att deri få in stadganden, som omöjliggöra missbruken. Det är högst vigtigt, att för hvarje tidning en person finnes, som — han och ingen annan — intör allmänheten och lagen framstår såsom den verkligt ansvarige utgifvaren; intet splittradt ansvar bör existera. — Tal:n medgaf, att det system gjort sig gällande att i viss mån ignorera skandalpressen. Åtskilligt kunde anförassåväl för som emot detta system, och det förtjenade att tagas i öfvervägande, hvilket förfaringssätt som är det rätta. Det har sig för öfrigt icke så lätt att bestämma, hrilka tidningar egentligen skola betecknas såsom skandalblad: detta beror på tycke och smak, på politisk ståndpunkt 0. s. v. Möjligen vore rätta sättet, om man öfverenskomme att mera är som hittills skett granska hvad som förekommer i de tidningar, hvilka begagna ansvaringar. Hr Blomstrand betonade, att det icke ä licisterna, utan folket, som eger att påyrka ä gar i tryckfrihetsordningen, om sådana äro behöfliga. Det är den undertryckta allmänheten, som har att döma härutinnan. Lyckligtvis representerar Sverges riksdag numera sven folket, och den skall, så borde man hoppas, göra hvad som är af behofvet påkalladt. Skälet hvarför ansvaringssystemet uppstått är det, att de tidningar, hvilka fört folkets talan, blifvit så på allt sätt malträterade af de maktegande, att de varit nödsakade att förskaffa sig en annan person, som i deras ställe åtagit sig det juridiska ansvaret. På så sätt ha smygvägar anlitats, för att mota lagens stränghet. En förändring härutinnan vore visst önskvärd, men å andra sidan finnes ingen lag, som icke kan kringgås af de maktegande. Om tryckfrihetsordningen icke skall alldeles omändras, i den syttning hr Hedlund motionerat, så är det ej skäl satt föreslå någon ändring alls. Hvad den s. k. skandalpressen onginge. vore det tal:ns bestämda ölvertygelse, att den lefver just derför att den läses. Man tår väl ej antaga, at: den stora allmänheten ir så usel, att den finner ett nöje i skandalen. Men förhållandet är, att si mycket finnes, som bör och måste klandras, så många missbruk och fel, som måste framhållas, så många samhällsbrister, som måste påpekas. Kunna dylika anmärkningar vederläggas, så bli de vederlagda och saken glömmes sedan, hvaremot det muntliga förtalet och sqvallret icke så lätt dö. Hr Hedlund kände något så när opinionen i landet, och trodde icke, att publicisterna borde ställa sig på den ståndpunkt, att de ej med allvar skulle påyrka förändring i en lag, hvilken medgifver ett så omoraliskt förhållande som ansraringssystemet. Talaren upptog ytterligare till vederläggning ätskilhga mot hans motion vid riksdagen riktade anmärkningar, framhölt derefter den :ullkomliga obehöfligheten af s. k. tillståndsbevis, samt slutade med att ännu en gång betona angelägenheten af, att publicistmötet uttalade sin Destämda åsigt om nödvändigheten af ansvaringssystemets bortskaffande. : Här afbröts öfverläggningen på en sjerdedels timma, hvarefter förhandlingarne fortsattes. Tid och utrymme neka oss att för dagen redogöra för den återstående l, delen af diskussionen, hvadan vi här endast meddela den af mötet beslutade resolutionen i frågan, så lydande: ; Mötet anser, att en förändring i tryckfrihetsordningens stadga om en ansvarig Ä utgifvare, mot hvars egenskaper af verk-! ligt ansvarig ingen bevisning enligt gällande juridisk praxis får åvägabringas, vara högeligen önskvärd, men anser tilllika, att en sådan förändring står i ovilkorligt sammanhang med en förändring af de i samma tryckfrihetsordnings 88 3 ; 1 och 5 innehållna ansvarsoch straftbestämmelser samt anordning af jury; och förnyar första publicistmötets beslut, att mötet högt ogillar allt missbruk af tryckfrihetsordningens nu gällande bestämmelser om ansvarig utgifvare. Efter en intressant diskussion om 3:dje och 5:te paragraferna af Tryckfrihetsordningen, beslöt mötet följande resolution i denna fråga: Nötet anser, att lagens föreskrifter i Ss 3 och 5 af tryckfrihetsordningen äro till stor del af den beskaffenhet, att de icke motsvara vår tids rättsmedvetande; att de sålunda ovilkorligen måst falla i vanhäfd, men att deras qvarstående emellertid utgör en ständig hotelse mot friheten, hvadan en förändring i dessa Ss:s stadgar är af behofvet högligen påkallad. I sråga om en förändrad sammansättning af juryn i tryckfrihetsmäål, antog mötet följande, af hr Iledlund föreslagna, resolutio Mm rm —W— (——