Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1869, sida 2

a 4 JUYJÄHUIInDPILDDCU vervakar de korrespondensartiklar, som från hut vudstaden spridas till landsortstidningarne samt at dessa å sin sida utöfva kontroll öfver korrespon densartiklar, som från resp. landsorter inflyta r I Stockholmsblad — (det bästa sättet att oskadlig ig göra skandalskrifveriet, eller den i skrilt kring r förslag till ny tryckfrihetslagstiftning. f gen sålunda, såsom stående i sammanhang dermed, spridda lögnen). Samma kritik torde ock hufvud. stadens tidningar böra utöfva inbördes, så att in gen må anse sig berättigad att låta påtagliga ocl bevisliga osanningar stå omotsagda eller oveder lagda, de må förekomma i hvad tidning som helst 5. Att det inom pressen må stämplas som ohe derligt, som skandal, att en tidning framkasta beskyllniogar mot en annan, utan att hvarken oaktadt uppmaning att bevisa dem, göra det, ickheller återkalla dem. Af hr A. Hedin: Mötet uppdrager åt kemiterade att sätta sig förbindelse med den norska och danska pressen för att åvägabringa ett skandinaviskt publicistmöte Af hr P. V. Mengel: Att åtskilliga bestämmelser i vår nu gällande tryckfrihetslagstiftning äro felaktiga och ganska menligt inverka äfven på tidningspressens anseende. kan icke bestridas, och erkännes äfven af publicisterna sjelfve — de flesta åtminstone. Då emellertid alla de förslag, som tid efter annan blifvit framlagda i syftemål att afbjelpa den lagstiftningsbristen, blifvit förkastade, och i första hand af dem, som stå i det. närmaste förhållandet till tryckfrihetsordningen nemligen publicisterna —, så torde ändamålsenligt vara att först de i denna fråga antaga initiativet. och med den stora erfarenhet och sakkännedom, som de utan tvifvel ega, gå i författning om uppgörande af ett Genom en sådan åtgärd skulle den stora fördelen — andra oafsedt — vinnas, att något positivt möjligen åstadkommes af dem, som så ofta förevitas att helst ställa sig på en negativ ståndpunkt. Jag tager mig derföre friheten vördsamt föresla: att medlemmarne i publicistmötet utse en komite, bestående af publicister, hvilka bemyndigas att utarbeta och framlägga ett fullständigt förslag till ny tryckfrihetslagstiftning. Af hr J. G. Schultz föreslås att publicistmötet genom en på lämpligt sätt afgilven öppen protest förklarar sig anse föl jande, på mer eller mindre besynnerligt sätt i bruk komna bestämmelser innebära den största olaglighet och orättvisa, nemligen: a) Strafflagens (,allmän lags-) tillämpning i tryckfrihetsmål: en uppenbar olaglighet, emedan strafflagen kan i hit hänförliga fall undergå förändring vid en riksdag, och tryckfrihetsordninockså, i atscende på sina straffbestämmelser, fö sändras vid en riksdag, d. v. s. fullkomligt grundlagsvidrigt; b) förbudet för den anklagade i tryckfrihetsmål att till sitt försvar framlägga bevis eller åberopa vittnen för sanningen af den åtalade artikeln: ett förbud, som icke finnes i tryckfrihetsförordningen, utan endast i strafflagen kap. 16 8 13; att mötet uttalar, såsom en opinionsyttring, sitt ogillande af nägra tidningars sätt att låna notiser ur andra utan citat, men, om notisen efteråt befinnes falsk, då — och oftast med förebråelse — citera den förut förnämt törbisedda källan; att, enär begreppet ,,skandal är och torde förbli omöjligt att rätt desiniera, såsom beroende på stycke och smak, några pressens organer måtte upphöra att om andra begagna uttryck sådana som: ,,skandaltidning, ,.den sämre pressen 0. s. v. — uttryck, hvilka alltför ofta påminnt och påminna om ,fariseernas rättfärdighet; att de större Stockholmstidningarne icke måtte anse hofvets nöjen vara af den vigt för nationens välfärd, att långa spalter böra på bekostnad af vigtigare ämnen, egnas åt deras beskrifvande; — resorm af vår tryckfrihetslagstiftning, som borttaAIstalla några gemensamma principer med afseende på de s. k. tiggeriannonserna samt annan gratisannonsering för nyttiga eller välgörande ändamål? färgskiftningar borde vara representerade, diskutera politiska partifrågor, som utgöra föremål för att landsortspressen, i den goda smakens och äfven i allmänhetens samt framförallt i författarnes eget intresse, behagade utöfva något strängare censur än hittills öfver insända poemer-. Af hr A. W. Strehlenert: 1. Hvad kan och bör pressen göra till språkets hyfsning? 2. Bör mötet uttrycka någon mening till komplettering, förtydligande eller modifiering af tryckfrihetslagens stadgande rörande citations-skyldigheten? Af hr A. Sohlman: 1. Kan från publicisternas sida någonting göras, för att bereda en utgångspunkt åt en sådan tager orimligheterna i densamma, utan att framkalla den ringaste våda för verklig tryckfrihet? 2. Skulle tidningsredaktionerna kunna upp3. Finnes det någon rimlighet i att vid ett allmänt publicistmöte, der alla partier och politiska debatterna inom pressen? Af en vid gårdagssammanträdet utsedd Ikomit6 hade dessa frågor fördelats i olika sgrupper, och företogs först till törhandsing den af hr Sohlman framställda fråsgan n:o 1: Kan från publicisternas sida någonting Igöras, för att bereda en utgångspunkt åt en sådan reform af vår tryckfrihetslagstiftning, som borttager orimligheterna i densamma, utan att framkalla den ringaste våda för verklig trycktrihet? Hr Hedlund, som först begärde ordet, redogjorde för de motiver, som legat till grund för hans vid riksdagen väckta motion om ändringar i tryckfrihetsordningen. Det s. k. ansvaringssystemet, hvartill ett motstycke ej finnes i något annat land, är icke längre hållbart och måste aiskaflas. Vår nuvarande åtrycktrihetsordning innehåller brottskategorier, hvilka aldrig bort såsom sådane upptagas; många bland dem äro af rent absurd beskaftenhet. Tryckfrihetsordningen har visserligen i allmänhet ej tillämpats så, som skulle kunnat ske i en reaktionär styrelses hand, men Ifrån publicistens sida böra dock yrkas sädana stadganden, som upphäfva möjligheten härtill. Det hade mycket förvånat talaren att från en och annan yrkesbroders sida se sin motion betraktad såsom en inskränkning i trycktriheten; vid en närmare pröfning skulle dock lätt det oriktiga i denna uppfattning inses. Tal:n ville i öfrigt adoptera alla möjliga åtgärder, undantagandes preventiva, som kunka leda till ansvaringssystemets upphäfvande. Det är just från publicisterna en opinionsyttring i detta afseende bör utgå, visande, att dessa sjelfve i främsta rummet vilja ha förändradt hvad som är oriktigt. Detta skulle försona mången stämning hos allmänheten till publicisternas nackdel. Hr Sohlman instämde i hufvudsaken med hr Hedlund. Man hör från åtskilliga håll sägas, att intet behötver åtgöras i saken, emedan vi äro i åtnjutande af faktisk tryckfrihet. Riktigheten häraf kan väl ej förnekas, men detta förhållande beror dock icke på nu gällande tryckfrihetsordning, hvilken kunde tillämpas på ett sätt, som skulle kunna lända tryckfriheten till aldrastörsta men. Hvad som i afseende på ansvaringssystemet mest upprör den allmänna rättskänslan, är att lagens straff så ofta drabbar en oskyldig. De hittills gjorda försöken att få detta system afskatfadt, hade icke krönts med framgång, men man finge ej häraf låta afskräcka sig från att fortsätta en väg, som beträdts af flera rättä Dock måste man dervid gå försigtigt tillväga. Det finnes tvenne sätt, hvarpå nu gällande tryckfrihetslag kan lägga band på tryckfriheten, nemligen dels genom de alltför stränga straffbestammelserna samt!; Juryinstitutionens stora bristfällighet, och dels genom möjligheten af trakasserier från administrationens eller åklagaremaktens sida, hvilka kunna upptaga en tidningsutgifvares hela tid. Den största bristen i konstitutionsutskottets förslag till ny tryckfrihetsordning vore, enligt tal:ns åsigt, att man ej sökt undanröja en mängd orimliga stadganden, hvilkas qvarstående vore föga tidsenligt. Talin citerade flera sådana. IIr Hedlunds förslag vore deremot i sjelfva verket mycket, här och der måhända alltför mycket, liberalt; men dess hufvudbrist vore, att det upplöste enheten i det juridiska ansvaret, hvilket är det vigtigaste och mest att hålla på. Frågan är att kunna åstadkomma något, som ej är behäftadt med denna brist. Sadant kan ske genom stränga och allvarliga ansvarsbestämmelser för det fall, att någon annan än den verklige utgitvaren uttager tillständsbevis.c På så sätt kunde man komma till något resultat,C så vida nemligen äfven ansvar bestämmes för obe1 fagada åtal 5551., ancär längan! 0 Ä ö ; Il s