Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1869, sida 1

Vid de sista orden intog han en lyssnande ställning, och hans halfslutna ögon stirrade ut i tomma rymden. Whiteleaf bleknade och vågade knappt andas. Han fruktade att genom en motsägelse bringa denna paroxysm till ett farligt utbrott. Äfven Mac Leary bäfvade i sitt innersta: de vänliga namn säckpiparen gaf honom och hans gynnsamma löften tycktes stå i fullkomlig strid med hans öfriga uppförande. Med fasa blickade han på Vhiteleaf och denne åter på honom, men ingendera förmådde visa den andre ett skimmer af förhoppning. De befunno sig i en synbarligen sinnessjuk gubbes våld, hvilken vid sin sida hade en icke mindre farligt upphetsad indiansk krigare, och de väntade sig ej något förbarmande af någondera. Flera minuter förflöto under en djup, olycksbådande tystnad, endast arbruten af björnens åvidande och brummande. Plötsligt tycktes sägkpiparen återkomma till sig sjelf. : — Sätt dig der i hörnet, mitt stackars, beklagansvärda barn, sade han till Mac Leary, i det han pekade på en fördjupning i väggen, synbarligen afsedd för en sängplats. Mac Leary, som insäg att motsägelse var förgäfves, åtlydde uppmaningen ugande, utan att fråga efter orsaken. Men då Frolic med Ö HAÅ hand slog en stälring fästad vid en lång kedja oAkring björnens hals samt inpassade kedjans andra ända i en stark krok i väggen, så att björnen nätt och jemt nådde fram till nischen, men ej kunde intränga deri, in