Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1869, sida 1

kände ni ej! kunna drifa ifrån sitt hem? Nej, det — Förbarmande! pustade notarien ånyo, men hans röst hämmades af gubbens befallande tyst, och likasom förlamad i hela kroppen tillät han utan ringaste metstånd, att indianen, med de remmar som säckpiparen lemnade, fastband honom vid stocken, så att hans fötter befunno sig knappt en aln ifrån det rostiga sågbladet. Han anade emellertid ännu ej hviaen, gräslig fara som hotade honom, den happades att genom sin undergifvenhet kunna stämma sin domare mildars. Sedan Frolic hade slutat detta sitt första göromål och öfvertygat sig att remmarge voro oupplösliga, skyndade han bort till dammluckan, som hindrade vattnet att inströmma i den till drifhjulet ledande rännan. Med lätt möda upplyftade han luckan, och i nästa minut strömmade vattnet genom den byeda trärännan öfver hjulet, Kugghjulen stötte häftigt tillsammans, sågbladet rycktes uppåt, och stocken, som bar notarien, trycktes fastare emot det skarptandade jernet. Efter denna korta ryckning stod allt åter stilla. Men så kort den än hade varit, hade den upplyst notarien om hans belägenhet, och verkan af denna upptäckt var så förfärlig, så öfverväldigande, att det svartnade för den olyckliges ögon, hans sinnen förvirradea och endast ett doft rosslande undslapp hans bröst. , Ken arbetar einu, sade långe Rob till indien, hvilken lik en jublande demon åter nalkades honom.