Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1869, sida 2

den siste i gruppen, stängde dörren efter sig. Medelst torra gnistor och spånor, kastade på glödhögen i spiseln, lyckades indianen snart att upplysa rummet i dess mörkaste vrår, och nu först återvände en del af Whiteleafs mod. Han log till och med öfver att han låtit öfvermanna sig af en barnslig fruktan; men då han uppmärksammare betraktade sina följeslagares bjert upplysta ansigten, kände han blodet åter stelna i sina ådror. Ingenstädes upptäcktes ett spår af vänlighet eller deltagande; öfverallt mötte han blickar så kalla och uttryckslösa, som hade han plötsligt blifvit försatt bland en grupp automater. Till och med Mac Leary tycktes endast upprätthållas genom sin åldrige anförvandts närhet. Säckpiparen sjelf hade förändrat sig så, att han knappt kände igen honom. Skrynkligare och slappare föreföllo hans lrag, och vacklande utförde han sina röelser. Det var som hade döden redan agt sin lie på den hundraåriga stammen, illintetgjort alla mildare känslor och enlast qvarlemnat hat, hämndlystnad och ansinnets förfärliga demon. Ty då hans blickar träffade notariens bäfvande gestalt, slänste de för ett ögonblick och förrådde amma oblidkeliga grymhet, som visade ig i den vilde schippewäns mörka ansigte. Björnen, som med ett vänligt gnäll vagade hit och dit på sina baktassar samt : osade och kände på männen, var ejeller egnad att återgifva den förtvifladet otarien fattningen, ty det lättretliga dja1 ets grönaktigt lysande ögon riktades änt å den ene, än på den andre, likasom! 1