Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1869, sida 2

stund, då han hade beslutat sig för de nattliga vandringen, dock vågade han e ttra något. Hans oro ökades med hvarj steg framåt, till dess slutligen den gräs ligaste dödsångest intog honom, och er mörk aning började föresväfva honom. Slutligen förtog ljudet af forssande vat ten det aflägsna bruset från den upprörda Huronsjön. Man nalkades den gamla qvarnen, och Whiteleaf andades lättare vid den tanken att numera snart befinna sig under tak samt framför en flammande kamineld. Han hatade natt och mörker mera än allt annat i verlden. Stigen krökte sig förbi den gamla byggnaden, och medan vandrarne hastigt gingo vidare, kommo de multnade qvarnhjulen mellan dem och den redan mot vester sjunkande månen. Hans sken kastade en blåaktig belysning öfver den lutande byggnaden, som liknade en bjelkställning, hvilken för en uppiagad fantasi antog en gräslig form. En rysning skakade notarien, hans oansenliga gestalt sammankrymptes ännu mera, och likasom för att söka skydd trängde han sig närmare intill den unge Mac Leary. I nästa ögonblick gick säckpiparen öfver den öde gården, och straxt derefter knarrade låset i den gistna dörren. Den upprycktes häftigt inifrån, en svart massa vältrade sig framåt gnällande, och de fyra männens grupp förökades af den apprätt framvaggande björnen, som ådagalade sin glädje öfver sin herres återkomst. Men Rob brydde sig knappt om djuret; ran gick tillbaka ett steg, uppmanande sina öljeslagare att inträda, hvarefter han,