Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1869, sida 1

Säckpiparen var nöjd med det stumma svaret, och hans röst erhöll åter en vekare klang. — Du skall icke återse detta hus, började han, i det han lade sin hand på den unge mannens axel, — nej, du bör ej återse det, och derför måste vi draga långt bort, så långt, att du aldrig mera möter någon, som kunde blicka ned på dig med förakt. Der ligger Dougal, som din hand träffade med den mördande knifven. Du har utsträckt honom på plågans läger. Ett gunstigt öde har förhindrat det värsta, men ingen kan veta om han ej som ett lik lemnar detta rum, och ett verkligt mord blir vältradt på din själ. Hör mig således, Mac Leary! utropade han högre, då han kände att den unge mannen darrade, — hända hvad som helst, så gå inte härifrån utan att ha försonat dig med ditt offer. Gå bort, räck honom handen, och derefter skola vi rusta oss till afresan. Under hela denna tid hade Dougal legat i en halfslummer. De föregående ansträngningarne hade varit för mycket för hans svaga krafter. Endast stundom uppslog han matt de djupt insjunkna ögonen, likasom för att visa att lifvet ännu fanns qvar i denna blodlösa kropp. Han hade synbarligen hört säckpiparens sista ord, ty då Mac Leary, rysande och likasom skakad af en frossa, gick fram till bädden, räckte han honom med stor möda och under häftig smärta sin hand — Sonny — jag har nog — alltid varit en dålig — menniska, hviskade han, — men det du gjort mig — hade jag inte förtjent. Jag förlåter dig emellertid — saf upprigtigt hjerta, — hvem vet, — de var kanske — en välsignelse för — os