Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1869, sida 2

Göteborg den 9 Juni. Utgången af omvalen till lagstiftande församlingen i Frankrike är dagens stora politiska nyhet. Ju mera Frankrike väger i den europeiska politikens vågskål, desto större betydelse eger allt, som kan verka bestämmande på detta mäktiga lands statsstyrelse ech politiska system, vare sig inåt eller utåt. Hvad som nu inträffat i fråga om representantvalen, ådrager sig derföre med skäl hela Europas uppmärksamhet. Kejsar Napoleon har lagt folkviljan, sådan den uppenbarar sig i den allmänna rösträtten, till fundament för sin makt, ja ännu mer, till grundval för en napoleonisk dynasti. På samma gång han upphäft sina ministrars ansvarighet inför representantförsamlingen, har han sjelf uttryckligen förklarat sig vara ansvarig inför nationen, dock utan att bestämma huru denna ansvarighet skulle göras mot honom gällande. Det är på millionernas röster åt medborgaren Louis Napoleon till presidentskapet, och åt presidenten, prinsNapoleon till kejsardömet, som Napoleon III grundat både sin monarkiska ställning och sin ansvarighet. Rösterna i valurnan ega alltså för kejsar Napoleon icke blott en mycket stor betydelse: de betyda allt. Utfalla de fortfarande för honom, så har franska folket förnyat och ytterligare sanktionerat hans mandat; utfalla de emot honom, så är — denna konseqvens är oundviklig — mandatet af nationen återtaget. Det skulle vara svårt i hvarje annat konstitutionellt land att beräkna, huruvida skedda representantval utfallit för eller emot regenten, om man också kan uträkna huru de utfallit mot regeringen. Men i Frankrike är förhållandet annorlunda. ,,Den personliga regeringen är kejsar Napoleon sjelf, och när så denna regering uppställer sina egna kandidater, så ligger i dessa kandidaters framgång eller besegrande en opinionsyttring riktad mot sjelfva kejsaren och kejsardömet. Ochdenna yttring af folkviljan betyder, såsom sagdt är, i Frankrike allt. Då kejsar Napoleon uppkallade den allmänna rösträtten till motvigt mot alla andra samhällsmakter, för att derpå grunda sitt välde — det demokratiska kejsardömet — har han frambesvurit en ande, som han sedermera icke kan beherrska. Det fanns en utväg dertill, och det var att göra Frankrike äradt, mäktigt och lyckligt. Hade kejsaren lyckats i denna uppgift, så hade franska nationen helt visst bragt honom för ganska långt tid offret af många friheter i det inre. Och utan tvifvel har Napoleon III sökt i detta hänseende gå folkviljan till mötes; men lyckan har icke varit honom blid. Den olyckliga expeditio