Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1869, sida 1

2 HmKILIng KI. 3 1. Mm. 168651J Nn UTRIKES. FRANKRIKE. Ett af gårdagens telegrammer från Parig meddelade, att vid eftervalen i förrgår tre af den franska hufvudstadens förra representanter — Thiers, Jules Favre och Garnier-Pagås — erhållit betydande pluraliteter att Ferry utträngt Guroult i det valdistrikt, som den sistnämnde förut representerat, samt att af de 40 val i provinserna, som då voro kända, hade 26 fallit på oppositionens kandidater. Det hade icke hedrat den franska hufvudstadsbefolkningens omdöme, om den låtit den varme frihetsvännen, den utmärkte talaren, den i ordets bästa mening sanne demokraten Jules Favre få vika plats för utgifvaren af ,,Lanterne, och af detta skäl skall utan tvifvel detta val helsas med glädje af frihetens alla vänner. Med mera ydelade känslor torde underrättelsen om Thiers val mottagas; ty om också hans stora fond at erfarenhet och kunskaper kan vara den nya lagstiftande församlingen till gagn, kunna vi dock icke inse, att han der i det hela är lämplig. Hans grundprincip i den utrikespolitiken: att uteslutande bygga en stats styrka på grannstaternas svaghet och splittring, samt hans hjertnjupenhet för påfvens verldsliga malt torde vara mer än tillräckliga skäl för denna vår åsigt. Om emellertid regeringen redan af de första valen hade goda anledningar till farhågor för det nuvarande systemets bestånd, ha dessa anledningar helt säkert blifvit betydligt förökade genom resultatet af eftervalen. Kejsarens egna åsigter om saken, innan eftervalen voro gjorda, betecknas af en korrespondent från Paris sålunda: .Kejsaren är fast besluten att icke medgif a någon parlamentarisk styrelse, eller att förändra dot allraringaste i författningen. Deremot vill han bevilja, att ministrarne blifva personligen ansvariga, d. v. s. att den minister skall afskedas, som icke finner nåd inför lagstiftande församlingens ögon. Äfven skulle han icke motsätta sig en strängare kontroll af finanserna från representationens sida, för hvilket ändamäl budgeten skulle uppställas på enklare sätt. Vi betvifla, att den allmänna meningen skall blifva tillfredsstäld genom sädane koncessioner, ty man kan knappast göra sig någon illusion deröfver, att de 3 l), millioner; som vid det första valet röstade mot de officiella kandidaterna, och t. o. m. mångsaldiga af dem, som af omständigheterna funno sig föranlätna att rösta för sådane, framför allt sträfva för, att den personliga styrelsen skall upphöra. Angående den berättelse öfver Algier af krigsministern, som vi i går omnämnde, yttrar ,Avenir national: , Allt är i detta officiella aktstycke anmärkningsvärdt. Först och främst berömmer sig regeringen af sina fel, istället för att erkänna dem som sådane, och insisterar på de grundsatser, som decimerat araberne och till hälften uinerat kolonisterna. Desslikes finna vi land medlemmarne af kommissionen general Desvaux, hvilken förvärfvat sig ett orgligt rykte som försvarare af den olycksringande iden om ett arabiskt konungaike, samt — hvilket är ännu mera beecknande — öfverste Gresley, som äfven erkat i samma riktning. Ingen enda af le mera betydande min, som åtnjuta koonisternas förtroende, har af marskalk liel ansetts värdig att uttala sin mening frer det system, som kan vara lämpligt ör Algier. Detta faktum är karakteristiskt ch tillräckligt att hänvisa till. Kortelien, Niels berättelse kan resumeras på öljande sätt: Hittills hafva vi förvaltat äl, men ännu återstår åtskilligt att göra; ch förteckningen öfver medlemmarne i en tillsatta kommissionen betyder: för ten ämna vi ingenting göra. ,Opin. at. hänvisar på, att ännu fem dagar eft den nämnde berättelsens afgifvande ll kejsaren hade marskalk Mac Mahon, neralguvernör i Algier, i en cirkulärwifvelse till de serskilda militärbefälhafune i provinserna lagt dem på hjertat tt göra det mest omfattande bruk af de reträdesrättigheter, som genom ett deet af år 1864 blifvit åt dem inrymda amför civiltjenstemännen. ENGLAND. I öfverhusets möte den 4 dennes öppdes förhandlingarne med ett tal af count Stratford de Redcliffe om Ålamafrågan, angående hvilken han önskade rmare upplysningar af regeringen. Viunten yttrade bl. a., att det vore skäl tro, det senator Sumners tal i sena1 icke hade vunnit den kloka norderikanska befolkningens bifall, samt att ottningens regering — om förhandlin rno skulle återupptagas — icke skulle a erbjuda sig förslager, hvilka landets 3 måste ålägga den att förkasta. Utrisministern Clarendon svarade i ett längre edrag, hvars första hälft innehöll en torisk återblick på förhandlingarne i nna sak, och specielt på hans egna förndlingar med Ravardu A —