Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1869, sida 2

tömt hans sista krafter; — ligg stilla man skall sörja för er, och står det i men. niskors makt, så skall ni återgifvas åt lifvet, — och sannolikt till en bättre lef. nadsvandel. Men du, Rob Mac Leary, som med vetskap lånade dig åt bedrägeriet, som besudlat din hand med en medmenniskas blod, du kommer hit till mig, så att jag må förlåta dig, innan ödet går i fullbordan. Mac Leary lydde mekaniskt och med vacklande steg den till honom ställda uppmaningen, men innan han hunnit fram till säckpiparen, trädde Whiteleaf emellan dem, — Uppger ni således hvarje försök att bibehålla er lysande ställning? frågade han den unge mannen med bitande hån, — ni vill icke anlita lagens utslag, ehuru ni har så många bevis för er? Den tilltalade blickade upp. Hans vanställda ansigte jemnades för några sekunder och visade ett skadegladt leende. — Jag är Rob Mac Leary, den gamla mor Carrys barnbarn och den gamle Rob Mac Learys anförvandt, sade han derefter och rätade ut sin ståtliga figur med en viss stolthet. — Mitt kött och blod, bekräftade säckpiparen, i det han öfver notariens axel räckte den unge Mac Leary handen; — Gud signe dig för dessa ord, mitt barn, det är det enda, som jag önskade och hoppades höra från din mun före min bortgång. Intet hat finns mera mellan dig och mig: må Gud förlåta dig som jag gör det! — Och tror ni verkligen att jag låter äspisa mig dermed? frägade Vhiteleaf, nos hvilken tanken på hans möjliga penningeförlust nedtystade hvarje annan