Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1869, sida 1

lemnat honom. Hans bröst arbetade häftigt; färgen skiftade oupphörligt i hans ansigte, och då Eva, i sin oro för modern, likasom bönsallande om hjelp lade sin hand på hans arm, ryggade han åt sidan så häftigt, att sjelfva Eva förlorade fattningen och trodde sig vara omgifven af fiender. Sålunda stodo alla i dyster tystnad. Dougal hade lutat sig tillbaka matt och tillslutit ögonen, likasom hade han sökt hvila efter lösningen af sin uppgift. Då frågade mrs Mac Ivor, hvars förtviflade spänning uppnådde den högsta grad, den unge lairden för andra gången med outsäglig ångest, hvarefter den sistnämnde slutligen upplyftade hufvudet och svarade långsamt: — Jag vet det inte, jag kan inte veta om gumman eller Dougal bedrog mig. — Besinna dig, Fortesquieu! bad mrs Mac Ivor, och hennes själsskakning gaf sig luft i en tåreflod, — besinna dig och slå inte ned ögonen för mig, din kärleksfulla moder — — : — Håll! inte mera derom! utropade nu Whiteleaf, som så länge hade suttit försjunken i tankar, i det han sprang upp och gick fram i rummet, — tillåt att jag deltar i denna underhandling, både såsom förfäktare af det rätta och såsom en uppriktig vän af denna familj. Efter denna inledning tystnade han några ögonblick. Bakom de blå glasögonen Pejade hans blickar åt alla håll för att erfara hvilket intryck hans skenbart lugna och trygga uppträdande utöfvade på dessa så olika stämda sinnen. Men att han visade sig kall och lugn måste tillräknas honom som ett mästerstycke, ty den för