Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1869, sida 2

(Anliiggningskostnaden har beräknats till 142 millioner francs.) Om de vidare jernvägsplanerna i N. Amerika vilja vi knappt tala, ty detta land har så fått smaken på tteverk, att det ej lärer skygga tillbaka för något företag, vore det än så stort. Men hemligheten, att Amerika Zan utföra sådana saker, lärer väl ligga deri, att man der icke tynges och förlamas af militärbudgeter. Nägon gräns för de stora företagen låter sig derföre alls icke uppställa. Framtiden skall helt visst betrakta vår skepticism i detta hänseende med samma blickar, som de vi nu kasta tillbaka på UH betviflarne af de många lyckligt utförda sarbeten, hvi af flertalet omöjliga. Vi äro lige att le åt deras farhågor och betänkligheter, och i första rummet sker detta från deras sida, som hysa senahanda betänkligheter rörande framtida Åstorverk. Det som en gång blifvit utfördt betraktas i allmänhet såsom hade det vasrit en lätt sak. Man förbiser och glömmer de ofantliga svårigheterna, sedan de lifvit öfvervunna, likasom man öfverskattar dem, som ännu återstå. Stå vi på en . kulle eller en bergspets, som skall genomskäras eller genomsprängas för att öppna väg åt ett bantåg, så häpna vi och äro färdige att utropa: det är omöjligt! Men när vi sedan, i den beqväma kupen, genomfara samma bergöppning, så egna vi densamma knappt en blick, än mindre tänka vi öfver den möda, som der blifvit nedlagd. Så skall man också göra i en framtid med de stora arbeten, för hvilkas svårigheter vi häpna. Man skall knappt tänka derpå, eller möjligen skänka oss ett småleende för vår kortsynthet och klentrogenÅ r vor — ev M het. När hantäget för på ett par timmar tusental passagerare från Frankrikes norra till Englands södra kust, skall man kanske, halfslumrande i kupöen, tycka att det går alltför långsamt, utan att reflektera öfver att atlantens böljor brusa öfver hufvuden, och utan aning om det verks svårighet, hvaraf man här njuter frukten. Man bör alldrig säga: alldrig! — lyder ett gammalt ordspråk. Så må vi näppeligen säga, att en sak alldrig kan ske, derföre att vi finna den alltför stor och svår. Det är omöjligt att, i förevarande fall, säga hvad som är omöjligt. Men icke behöfva vi fördenskull tro på hvarje hugskott. En tidning — vi tro det var vår ärade kollega i Örebro — har funnit det vara mera än besynnerligt, att tidningspressen icke mera än den gjort klandrat ledamotens af första kammaren, hr Hallenborgs anfall mot Öresundsposten, då hr H, under den sista debatten i tryckfrihetsfrågan, bland annat yttrade, att Öresundsposten någon gång tyckes vara skrifven på ett darhus. — För vår del gilla vi ingaunda detta hr Hailenborgs yttrande, men den som har minsta rättigheten att deröfver förargas, det är just — Öresundsposten. Ty det språk, som tidningen sjelf diga, det finner man sednast i dess nummer af den 31 Maj, der han om den akade redaktören af Östg.-Korrespondenten använder epitheter sådana som , tokrolig fantast. Samma ,,Ö.-P. har icke aktat ör rof att påstå, det de som äskat förändringar i vår tryckfrihetslag, med nedsättande af dess ansvarsbestämmelser, upphäfvande af alla preventiva hinder, af qvarstad m. m., åsyftade ingrepp i tryckfriheten, hvaraf bladet tog sig friheten öfvergjuta dessa personer med rätt saftiga tillmälen. Männe 6.P. då har rätt att qvida, när han får sig sjelf ett slag tillbaka? Har han allena privilegium på att angripa personer, deras handlingar och motiver, utan att derför tillrättavisas? Ja, så långt kan det gå, att man icke frågar efter att visa en tidning en sådan uppmärksamhet, men så långt är det väl ännu ej kommet med Ö.-P. ,,Den som ger sig leken måste leken tåla — säger ordspråket. Den som utdelar hugg bör finna sig i att få hugg tillbaka. Att klaga dersfver och finnaj sig öfvergifven, om man cke får hjelp (hvilket Ö.-P. dock icke jelf gjort), höfves veka naturer, som också vöra hålla sig beskedliga. Om Ö.-P. gäller det, antaga vi: ,,en bra arl hjelper sig-sjelt. Staden och Länet. Tjenstledighet och förordnande. tatskontoret har beviljat landträntmästaan 5 data 2 OC 5. ör inom pressen, bör väl ej af honom sjelf anses opassande i tribunen. Och att Ö-P. icke finner slika uttryck för sig otillstänmA mm RR