Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1869, sida 2

Härvid nedlutade han hufvudet mot bröstet, likasom öfverväldigad af sorg. Alla de närvarande detraktade honom tigande och väntansfullt. Den unge lairden tycktes med möda kunna håälla sig qvar på sin stol; hvarje spår af lifsfärg hade flytt från hans ansigte, och uttryckslösa framträngde hans ögon ur sina hålor. — Gode Rob, sade slutligen mrs Mac Ivor, som kände sina krafter försvinna under inflytelsen af den hemska scenen, — gode Rob, gör ett slut på detta och säg mig hur jag kan bjelpa. — Dervid pekade hon på den öfvertäckta gestalten. — Herrskarinna, er vilja skall ske, svarade säckpiparen med fast röst. — Här finner ni tillfälle att stilla plågor och läka sår, som ni så ofta gjort. Gör det också i dag för det stackars offrets skull, för er egen och min skull. Derefter lutade han sig ned, tillbakakastade täcket från bårens hufvudända, och , Dougal! ljöd det samtidigt och med ett uttryck af fasa från allas läppar. En djup tystnad af den smärtsammaste förvåning följde, då man i det färglösa ansigtet med de djupt insjunkna ögonen igenkände den unge lairdens tjenare, hvilken matt och med en sista återstod af trots och djurisk likgiltighet blickade bort mot husets damer. En triumferande blixt framljungade mot lairden bakom notariens blå glasögon. Fortesquieu steg upp och raglade som en drucken mot dörren. Men då säckpiparen ställde sig i vägen för honom och likt en hämnande ande höjde sin hand mot himlen, återvände han tyst till sin plats. Den allmänna uppmärksamheten var riktad på den sårade, och sålunda undgick