Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1869, sida 2

———————47:3qqAS X e —-2 — Uppfriska? frågade Rob med ett ve modigt, knappt märkbart leende, — gi den multnade, at blixten träffade eke regn och dagg, få vi se om de vissnad bladen åter uppräta sig. — Gode Rob, ni förskräcker mig ocl mina barn, svarade mrs Mac Ivor, son hade märkt att Fortesquieu bleknat ocl sjunkit ned på en stol, samt att henne: döttrar med omisskännelig ångest betrak. tade den annars af dem så högt skattade gubben; — ni är sjuk, gode Rob, lugna er; säg hvarmed vi kunna hjelpa er; ni vet att vi värdera er lika högt, som min dyre, aflidne make alltid gjorde det. Robs blickar höjdes likasom sökande. — Väl honom, som är borta, sade han derefter sakta; — men ni, som hvilat invid hans hjerta, var stark så att sorgen ej nedböjer er, och glädjen ej spränger ert bjerta. Jag kommer tillbaka, tillade han, och långsamt, likasom han kommit, aflägsnade han sig, i det han endast sköt till lörren efter sig. — Min Gud, min Gud, hvad skall det betyda? frågade mrs Mac Ivor sina döttrar, hvilka ängsligt blickade upp till henne, samt sin son, som plötsligt tycktes hafva förlorat all lifskraft och ännu alltjemt stirrade mot den punkt, der säckpiparen nyss hade stått. — Hans ande är redan svag, tog Whiteeaf lugnande till ordet, ehuru han sjelf örgäfves kämpade mot en inre beklämning, — hvem känner de fantastiska drömnar, som föresväfva honom? Man borde j fästa större vigt vid dem än de förtjena, esto mera som deras ursprung troligtvis an hänföras till medvetandet af hans nara bortgång