Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1869, sida 3

tänkt person funnit en revolver, som denne sade sig hafva erhållit af Rozsa Sandor. Grefve Raday lät nu kalla till sig Rozsa Sandor, för att fråga honom till råds, huru man skulle kunna få hufvudmännen i sina bänder; regeringen skulle rikligen belöna honom för hans möda, Rozsa Sandor undskyllde sig dock med, att han vore för gammal och bräcklig för att kunna åtaga sig en sådan uppgift. När nu emellertid enläkare meddelade, att Rozsa Sandor hade på ena foten sannolikt af ett skott härrörande sår, blef den sistnämnde dagen derpå häktad. Sedan dess sitter han i ängelse, talar mycket litet, röker icke, visar ofta ödan ifrån sig och tyckes vara något rubbad till sina sinnen: En dag ville fångvaktaren trösta honom och sade, att han ej borde vara så ledsen, emedan han snart skulle blifva fri igen och undersökningen nog skulle bevisa hans oskuld. Då brast Rozsa Sandor i gråt och svarade: ,,Jag önskar alls icke blifva fri...jag förtjenar icke, att solen skiner på mig; må de heldre hänga mig i galgen. : (P.-T.) Ett farligt intermezzo tilldrog sig nyligen på Astleys teater under uppförandet af skådespelet Slaget vid Waterloo. I en scen kommer Napoleon, åtföljd af sin stab, inridande på banan. Vid detta tillfälle blef en adjutants häst skygg, och den ögonskenligen oertarne ryttaren var icke i stånd att tygla djuret. Hästen började stegra sig och rörde sig baklänges framåt rampen, krossade belysningsanstalten derstädes och föll, till de närmare sittande åskådarnes förfäran, baklänges ned i orkestern, hvarvid han kastade af sin ryttare. Musikanterna fingo brådtom att komma undan det farliga grannskapet till denne oväntade påhelsare, men en af orkester-medlemmarne fick dock nyckelbenet afbrutet. Violiner, violonceller och andra orkester-instrumenter blefvo krossade, noterna sönderslitna och skingrade huller om buller. Icke utan svårighet lyckades man aflägsna hästen, och först efter ungefär 20 minuters förlopp kunde föreställningen fortsättas. Afliden nordamerikansk veteran. För någon tid sedan dog i staten Newyork den siste soldaten från nordamerikanska revolutionstiden, i en ålder af 1092 år. Han var ett fjerdedels ärhundrade älure än Unionen, och han har röstat på alla dess presidenter, från Washington till Grant. Sålunda är nu den sista menniska död, hvilken var född såsom brittisk undersåte i de gamla 13 förenade kolonierna. När han låg i sin vagga, funnos på nordamerikanska fastlandet endast 4 millioner engelska talande menniskor; men när han lades i sin graf, hade de i Kanada och Unionen stigit till öfver 40 millioner.