Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1869, sida 1

finnes icke mera. Allt, hvad han me isfver arbetat på 1 6 är, är trampadt stoftet, Ilan står ensam bland idel ruine t. o. m. till hälften besegrad och ur stån att resa sig på nytt utan att förneka sin grundsatser. Tidningen ,Libertö, hvars hufvudredak tör Emil Girardin alltifrån valrörelsen början uppträdt för den moderata (konstitu tionella) oppositionen i motsats till de radikala partiet, och som specielt på de lifrigaste bekämpat Gambettas och Bancelt kandidatur, yttrar sig med anledning a valresultatet i hufvudstaden sålunda: 1 Den. som förstår att triumfera utan att öfverI drifva sin seger, kan äfven tillstå sitt nederlag lutan att söka förminska detsamma. Valet a ta och Bancel — i st. f. Carnot och Emi Ol — är ett faktum, som lyser såsom en fyr i mörkret. Ett annat icke mindre upplysande fakitum, som ännu noggrannare betecknar det förstnämndas betydelse, är, att Garnier-Pagås icke blef vald, oaktadt han hade lika många röster som Raspail, samt att detsamma var fallet med Jules Tarte, hvilken endast hade 12,000 röster, under det Rochefort och Cantagrel hade öfver 1 Vi kunna icke för oss dölja följande: År 18 det den konstitutionella oppositionen, som segrade i Paris; år 1869 är det den personliga oppositionen, — oppositionen mot den, som blef vald den 20 Dec. 1851 och den 21 Nov. 1852, den antinapolconska oppositionen, oppositionen mot statskuppen af den 2 December — det är kort sagdt: den oförsonliga oppositionen, som nu fullständigt triumserar. Böra vi frukta härför? Nej, det är icke genom att låta beherrska sig af fruktan, som lotsen undgår de farliga skären; det är genom att undersöka dem och göra sig dermed förtrogen. Den farliga klippa, som kejsardömet måste akta sig för, är reaktionens återvändande, hvarpå revolutionen sätter sitt hopp. Det har länge, alltför länge varit tre läger: reaktionens läger, frihetens. äger och revolutionens läger. Det bör endast vara två läger: frihetens läger, som bevakas af makten, och revolutionens läger, som bevakas af de oförsonliga. Att återvända till reaktionen, att återvända till den godtyckliga regeringen, att från Maj år 1869 göra ett språng till December 1851, 18 år tillbaka, skulle vara att göra sig skyldig till ett oförbätterligt fel; ty genom att ställa de talrika fribetsvännerna i nödvändigheten att behöfva välja mellan reaktionen och revolutionen, skulle man sjelf drifva dem öfver i de sistnämnda lederna. Klokheten bjuder nu att med fast hand utveckla frihetens fana, hvilken hittills endast varit till hälften utvecklad, och detta till på köpet med ängslan. Ingen fruktan! Intet uppskof! Friheten är nu den enda häfstång, som kan få makt öfver revolutionen. Man säge icke, att vi tillägga valen i Paris en alltför stor och valen i departementen en alltför ringa vigt! Paris och departementen kunna icke mätas med samma måttstock, eller vägas på samma vågskål. Paris är utgångspunkten för den allmänna meningen, likasom det är utgångspunkten för landets jernvägslinier. Hvad Paris önskar och tänker, skall bela landet önska och tänka om kortare eller längre tid. Det gäller derföre att komma händelserna i förväg för att icke få händerna bundna; ty att få bundna händer är detsamma som att förlora spiran och se den salla-3 . Girardins artikel slutar sålunda: Från Juni till nästkommande December har regeringen ett halft år på sig för att förbereda ett nytt program, utan hvilket den skulle göra orätt uti att öppna den första sessionen af den nya lagstiftande församlingen. Det är mera tid, än som behöfves, om regeringen genast skrider till verket och icke förspiller en enda minut. Under denna valperiod, som utlöper i Juni 1875, skall den kejserlige prinsen uppnå myndighetsåldern. Attframställa sig för lagstiftande församlingen utan ett noga öfvervägdt program och utan en ny minister, skulle vara detsamma som att utsätta sig för en segling i storm utan roder och kompass; det skulle vara att lättsinnigt utsätta sig för alla tillfalligheter och alla inkonseqvenser. Vi böra icke förgäta erfarenheterna och minnena från den sednaste lagstiftuingsperioden, under hvilken man, efter att först hafva följt en väg, plötsligen år 1867 måste inslå på den motsatta. Det bör vara kejsaren angeläget att icke bedja den nya lagstiftande församlingens majoritet om något, hvarigenom man riskerar att förringa den aktning, den har, eller att bringa den i motsägelse mot sig sjelf, såvida han icke sjelf vill gräfva den graf, i hvilken det är de oförsonligas id att kasta honom. En fara, för hvilken man i tid varnas, är en till hälften undgången fara. I sådant afseende böra valen i Paris år 1869 betecknas som en nytig varning.t I flera städer har det kommit till revoutionära demonstrationer med anledning if valen. I dag åtta dagar sedan på afonen förekommo allvarsamma oroligheter St. Etienne. Folkhopar drogo omkring ned röda fanor under afsjungande af narseljäsen och under ropen: ,Lefve de öda! Ned med jesuiterna! Till slutet rjade de plundra en skola och gjorde örsök att sätta eld på jesniterkollegiet, vars föreståndare fick ett slag i hufvulet. Äfven utslogos fönstren i kapucinernas kapell. Truppernas och myndigheernas hållning förhindrade, att det gick ngre; en mängd deltagare häktades. fven i Amiens förekommo folkskockninsar till långt in på natten; det lyckades lock gendarmerna att skingra solkhoparhe. Ån vidare föreföllo revolutionära demonstrationer och häktningar i Angers, Lille, Toulouse, Dijon, Calais och Cannes. I Amiens gjordes t. o. m. försök att bygga barrikader. Allt detta antyder, att det radikala partiet är temligen spridt i städerna, samt att partiet genom de nämnda demonstrationerna veiat gifva tillkänna sin ovilja öfver provinsstädernas konservaiva val, eller sin glädje öfver ,,socialisternas segrar i Paris. ENGLAND. Enligt flera öfverensstämmande berätelser skulle vicekonungen af Indien redan nafva afslutat ett fullständigt fördrag med miren af Afghanistan, om icke den konservativa minister, af hvilken han mottasit den nämnda vigtiga posten, hade måst åbdikera. Gentemot den nya regering, bland hvars motståndare han förr som minister för de irländska angelägenheterna spelade en framstående roll, känner sig icke lord Mayo säker nog för att på egen hand taga ett så vigtigt steg, som afslutandet af ett förbund med Schir Ali skulle vara. I Indien är man likväl at den åsigt, att frofs hristen nå ott farmlaet fladane