Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1869, sida 2

under nära halfannan timma, då en ny störtsjö, som Fortis oöfvade hand ej förmådde undvika, åter sände ett störtregn öfver jakten. — Förbannelse! utropade Barrow och reste sig till hälften, likasom för att skaka af sig vattnet, — inte nog med att bli våt in på kroppen, kan man också nästan vara säker om att bli seglad i qvaf! — Gör mig ondt, min hederlige vän, svarade Fortis lugnt och drog till hälften fram pistolen, — jag skulle emellertid råda er att inte vika från stället, ty i dylika fall förstår jag intet skämt. Trösta er emellertid med den tanken att jag blir ika så våt som ni, och att om jag seglar er i qvaf, så sker det i mitt sällskap. — Fan annamma en sådan tröst! fnyste Barrow, -— men lita på att jag skall komma ihåg att ni, på några missförstådda ord, som ingen annan än fan sjelf can ha sagt er, så nedrigt missbrukar len fördel er förbannade puffert ger er fver mig. — Jag upprepar, det gör mig ondt att ag måste handla så mot er, svarade Foris med vänligt lugn, — bevisa mig, sedan i kommit i land, att jag blifvit missledd, ch jag skall vara beredd att godtgöra len orättvisa jag begått mot er. En förbannelse hördes åter från sjömanten, och med dystert raseri blickade han bort mot udden. Det var den sista punken der han obemärkt, och således ostrafadt, kinde utföra det brott, till hvilket nan tingat honom. Tio ninuter förflöto åter under djup ystnad. Jakten ilade framåt, vattnet bruade ocl skummade, och vid hvarje femte ler sjette från sydvest framrullande våg