Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1869, sida 2

Säckpiparen och hans skugga, som man kunde kalla den gamle schippewän, voro icke der; likväl uppstego lätta rökmoln ur skorstenen, ett säkert tecken att det ej var längesedan de lemnade huset. Besynnerligt nog hade en filt blifvit hängd för fönstret på insidan, så att ingen kunde se in i de båda sällsamma vännernas boningsrum. Dörren var stängd likasom hade de frånvarande fruktat en hemsökelse af tjufvar. Men den, som hade nalkats intill huset, skulle lätt hafva öfvertygat sig att det ej var så öde som det såg ut vid en flyktig blick. Han skulle hafva hört klingandet af en kedja och ett sakta, oaflåtligt brummande, hvilket nästan liknade en spinnrocks surrande; och likväl skulle den djerfvaste röfvare hafva tvekat vid dörren att sammanträffa med upphofvet till detta misstänkta brummande, samt tilltvinga sig inträde genom dörren eller fönstret. Rob hade nemligen, innan han lemnade huset, fästat sin björn medelst en lång kedja så, att besten beherrskade både fönstret som dörren till rummet. Det var det säkraste medlet att hindra en fremling från att intränga, ty det väldiga djuret skulle ögonblickligen hafva kastat under sig hvarje obekant, som störde det, medan det hängaf sig åt det angenäma tidsfördrifvet att suga på sina ramar. Rob och hans vän befunno sig således utomhus. Redan på förmiddagen hade de aflägsnat sig, sedan schippewän hemkommit med den underrättelsen, att Barrow redan tidigt och alldeles ensam hade afseglat med jakten och tagit kosan till ön Mackinaw. Under den sista tiden hade de undvikit att besöka den nya qvarnen;