Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1869, sida 2

utan att stanna. Men furierna voro starkare och snabbare, ty då Mac Ivor slutligen obemärkt uppnådde sitt rum och andlös nedkastade sig på sin säng, sutto de redan i alla vrår af rummet och grinade emot honom, likasom kunde de knappt afvakta ögonblicket att få kasta sig öfver honom och sönderslita honom. — Gråtande blickade barmhertighetens engel ned på honom. Han kunde ej göra det skedda oskedt, ej längre sprida frid i hans plågade bröst. Men han gjorde hvad han kunde och försänkte mördaren i en dvala, som ej kunde afbrytas af de hämdlystna furierna. Tuppen gol: öfver sjön fläktade den friska morgonvinden, och i öster färgades synranden och molngrupperna af ett skärt rosenskimmer.