Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1869, sida 2

UTRIKES. TYSKLAND. Under förhandlingarne i Nordtyska parlamentet om de föreslagna nya skatterna för betäckande af statskassans deficit, yttrade sig grefve Bismarck mot de gjorda invändningarna väsendtligen på följande sätt: Mina herrar! Vi begära bröd af Eder, och I gifven oss stenar. Det låter så, som om saken mindre anginge Er än regeringen. Vi begära emellertid intet för oss sjelfva, utan för det folk, som I representeren; och ifall I tron, att våra fordringar äro i folkets intresse, så bören I bevilja dem — i motsatt fall mågen I förkasta dem. Att så handla, är Eder pligt. Det gäller här folkets väl, hvars kommunalväsende icke kan fortsättas på något organiskt sätt, om I icke ingån på våra fordringar. Jag önskar blott, att det icke blir någonting försummadt för att i rätt tid förebygga de kalamiteter, gent emot hvilka efter min öfvertygelse den preussiska landtdagen och den preussiska minisferen skola befinna sig till nästa höst. Den största förbundsstatens — Preussen — ledning och välbefinnande är detsamma som sjelfva förbundets friskhet. Derför har jag äfven uttalat den önskan, att de preussiska finansernas tillstånd måtte blifva utveckladt för Eder, hvilket äfven af finansministern skett, på det I mågen kunna klart fatta hela situationen. Hvad angår de stenar, som I bjuden oss istället för bröd, så ser jag först och främst en sådan i Eder kritik af förbundsförfattningen. Om denna författning vore annorlunda, — så sägen I — skullen I bevilja, jag vet icke hvad. Deraf kan jag emellertid icke erhålla pengar för tillfredsställande af behofvet — detta är en klippa, som icke ens Moses kunde hafva förmått att gifva vatten. Äfven det måste jag rå na till stenarne, att I hänvisen oss till besparingar. Det har blifvit antydt, att sådant kunde ske genom en inskränkning i militärbudgeten; men dertill äro vi för ögonblicket icke lagligen berättigade. Mina herrar! Om I drifven Eder kritik öfver regeringen så långt, att I beröfven den medlen att fortsätta förvaltningen, så åtagen I Eder äfven derigenom en förpligtelse att träda i regeringens ställe. Åren I dertill beredda, mina herrar? Ett sådant beteende som Edert är endast berättigadt, om man vill störta den bestående regeringen och träda i dess ställe. Detta önsken I nu sannolikt icke; men I begären, att vi skulle uträtta detsamma som förr, utan att I viljen gifva oss medel dertill. I viljen, kort sagdt, att vi här skulle lösköpa oss genom författningskoncessioner, samt att vi skulle förlägga striden till den preussiska landtdagen. Är det emellertid verkligen nyttigt, mina herrar, att I fån flera rättigheter, än I nu egen? Allt är ju endast förbigående; i dag äro vi ministrar och I deputerade — i morgon är måhända förhållandet omvändt. Äfven vi ministrar betala skatter likaväl som I, och dertill hafva vi — i högre grad än I — känslan af ansvarigheten för fortsättningen af vår förvaltning. Under fyra månader ställer deputeraden statens angelägenheter i beroende af sig; de öfriga åtta månaderna öfverlemnar han åter åt regeringen att sammanlappa den sönderrifna klädningen, så godt detta kan låta sig göra utan nödiga medel. Öm I lugnt i hemmet genomläsen de tal, vi nyligen hört, och om I kunnen höra motståndarne tala med samma färdighet, skullen I måhända studsa och säga: det andra låter likväl äfven höra sig. Äfven i fraktionsbesluten gör vältalighetens inflytande sig gällande. Vältaligheten har med sig något tjusande, likasom musiken och improvisationen. Hos hvarje