Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1869, sida 2

har gjort sina besparingar. Det sednaste lånet, som staden Paris upptagit, sätter hr Haussmann i tillfälle att bispringa regeringen i detta dess bemödande att rädda samhället. Det anmärkningsvärda, det för ställningen betecknande, det som antyder i hvilken riktning Frankrikes blifvande öden komma att utveckla sig, är att regeringen, trots allt detta, var öfvertygad om att hon skulle lida ett tillintetgörande nederlag, såvida hon icke adopterade ett liberalt, man kan nästan säga ett radikalt program. De grundsatser, som Emil Ollivier för ett antal år sedan så godt som ensam försvarade i lagstiftande församlingen, förklaras nu af regeringens kandidater vara rättesnöret för kejsarens och hans styrelses handlingar. Och oaktadt detta liberala program äro de valdistrikter många, der regeringen icke vågat uppställa en officiel kandidat, utan accepterat den ,,sjelfständige, när han tillhört den skola, som anser kejsardömet förenligt med friheten. De ännu ofullständiga underrättelser vi ega om valens utgång gifva dock tydligt nog vid handen, att det är denna skolas anhängare, som segrat på landsbygden, medan den obeslöjade revolutionen framgått ur valurnorna i Paris och några andra städer. Majoriteten inom den blifvande lagstiftande församlingen skall, så vill det synas, intaga samma ståndpunkt som den liberala minoriteten inom den föregående; den nuvarande minoriteten, som vuxit icke oansenligt, skall blifva språkröret för de revolutionära lidelser, som, långt ifrån att kunna qväfdas eller ens mildras, fruktansvärdt ökats i styrka under en styrelse, ötver hvars moraliska halt historien skall uttala en hård dom. Allenastyrandets tid synes således redan nu vara tilländalupen. Återstår att erfara, huruvida sjelfva kejsardömet kan rädda sig genom en uppriktig anslutning till framåtskridandets ider.